Hanna och hennes kollegor, en pingstpastor, en imam, en serbisk ortodox präst och en diakon, är de enda som får röra sig fritt på fängelset. Men det är många säkerhetsåtgärder att hålla i åtanke.

Fängelseprästen Hanna Backman: "Finns det ånger finns det nåd"

FÄNGELSEPRÄST.

Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra.

31.12.2021 kl. 15:40

Vi träffas i solskenet utanför Alla Helgons kyrka i Södertälje. Det här är församlingen där Hanna Backman tjänstgör varannan söndag. Hon ska snart göra sig i ordning för musikgudstjänst, men sätter sig först ner på en bänk och vinkar åt några församlingsmedlemmar som börjar droppa in. Hon ska predika idag.

– Jag lägger inte mycket tid på att skriva predikan. Det är den största fördelen med att ha varit journalist, säger hon med ett skratt.

– Jag kan skriva snabbt. Men jag behöver mycket processtid och tomrum. Då kan jag vara snabb.

Men allra snabbast slår hennes prästhjärta för fängelset Hall, där hon arbetar två dagar i veckan.

– Där är det verklig andlig nöd. Här är det mer som att ro ett stort skepp. Det är två väldigt olika uppdrag.

Det har varit en lång resa för henne att hitta sin plats som fängelsepräst. Hon började sitt liv i den lilla österbottniska byn Kuni och var aktiv i den lokala pingstkyrkan.

– Sedan jag var liten hade jag lett gudstjänster i kyrkan och rastbön i skolan.

När hon var 18 flyttade hon till Helsingfors och studerade journalistik.

– Jag har alltid haft en längtan efter sanning och rättvisa.

Sedan flyttade hon till England och studerade bland annat kriminologi.

– Sedan barndomen har jag haft ett starkt intresse för fängelser och det mörka i livet. Jag tycker om de skarpa kontrasterna.

Hon sökte sig sedan hemåt med maken och landade i Sverige. Här fortsatte hon sin journalistiska bana, men kände att det skavde.

– Det är en tuff bransch och jag tröttnade. Mina redaktörer sa ofta ”det känns som att du har ett budskap” och det gillade de inte. Jag hade svårt att hålla mig ”objektiv”.


När man vill finns det ork

I samma veva frågade en diakon om inte Hanna Backman skulle vilja bli präst. Det blev början på en sex års utbildning.

– När jag läste till präst hade jag små barn och fullt upp, men om det är något man vill så får man orken.

Prästutbildningen är något hon skulle önska alla skulle få genomgå.

– Man får processa sig själv, det är både filosofiskt och grundande.

Prästyrket är brett, men arbetet som fängelsepräst är det som känns mest rätt för henne.

– När jag är på Hall är det väldigt lätt. Jag får vara varsam och intuitiv.



Prästens ämbetsdräkt är ett skydd i fängelset.


På Hall cirkulerar arbetet mycket kring enskilda själavårdssamtal.

– Det är mycket mörker och depression. Och mycket kris.

– Är man gängkriminell och står inför ett val att byta liv är det absolut en kris. Många tar chansen att söka hjälp av kyrkan.

Prästen är den enda som får träffa fångarna i enrum.

– Jag får höra mycket om vad människor gjort. Men finns det ånger finns det nåd. Det är inte svårt att visa nåd, för det är Guds nåd, inte min. Det är lätt att göra fel och välja fel som människa.

Hon säger att hon ser prästerskapet som en kanal för Gud.

– Jag tänker mig att jag hoppar in i Guds flod tillsammans med personen. Jag behöver den floden lika mycket som personen ifråga.

Hanna och hennes kollegor, en pingstpastor, en imam, en serbisk ortodox präst och en diakon, är de enda som får röra sig fritt på fängelset. Men det är många säkerhetsåtgärder att hålla i åtanke.

– När jag har enskilda samtal så sitter jag alltid ytterst närmast dörren, säger hon. Hon har också lärt sig lita mycket mer på sin intuition.

– Om jag känner något i luften går jag inte in. Det är viktigt att våga gå på sin intuition. Man måste ha en stark självbevarelsedrift.

På fängelset sitter bara män och det är något Hanna fått reflektera över i sitt bemötande.

– Jag har ett rakt uppsåt och ett rakt sätt. Jag har två gånger fått blickar jag inte vill ha och båda gångerna har jag gått fram och presenterat mig, då ändras blicken. Jag har också prästuniform, som är ett skydd.

Under en dag har hon kanske fyra privata samtal som mest. De brukar ta cirka en timme.

– Jag brukar ställa mycket frågor, som en journalist, men jag undviker att gräva i orsaker. Jag vill inte agera hobbypsykolog. Men vissa metoder är säkert liknande som i terapi, även om de är omedvetna. Att bemöta människor med respekt räcker väldigt långt.

Är det inte tungt?

– Det är oväntat lätt. Jag känner inte att jag har något resultatansvar. Det är kanske svårt de gånger jag känner att jag kanske sagt något ovarsamt. Men då låter de ofta mig veta det, det är en väldigt rak kultur.

Mellan samtalen rör hon sig på området och har kortare samtal och interaktioner med fångarna, samt håller gudstjänst. Kontoret är ett rum som hon delar med kollegorna, kollegor med andra religiösa infallsvinklar som hon lärt sig mycket av.

– Man måste vara trygg i sin egen tradition och samtidigt öppen för andra.


Tycker om när det är allvar

I solskenet utanför Alla Helgons kyrka känns fängelsesjälavården med sina mörka kontraster långt borta, även om fängelset bara är en dryg tio minuters bilresa bort. Hon vinkar åt en barnfamilj som släntrar in över gruset.

– Jag har en väldigt liten önskan att vara trevlig, säger hon med ett snett leende.

– Kyrkan behöver mer helighet, mer möte med Gud.

Och just erfarenhet av kyrka har hon verkligen, från pingstkyrkan hemma i Kuni via anglikanska kyrkan i England och nu den evangelisk-lutherska församlingen i en förort till Stockholm.

– Jag tycker om glädjen och engagemanget som fanns i min barndomskyrka.

Men hon tycker om att prästen inte behöver ha en så framträdande plats i den lutherska församlingen.

– Här känner jag mig mer som Guds verktyg.

Men visst hänger det med en del saker från uppväxten.

– I pingstkyrkan sätter man stor vikt vid ledarnas personliga moral och jag har en del krav på mig själv. Men som präst får man vara både svag och stark, tycker jag.

En annan stor skillnad mellan pingstkyrkan och den lutherska är synen på dopet, där pingstkyrkan praktiserar troendedop och den lutherska införlivar nya medlemmar i församlingen redan när de är barn.

– Jag omfamnar tanken på barndop om det finns den möjligheten, men jag utför även vuxendop.

För henne har det varit en omställning att bli präst i en folkkyrka.

– Det är utmanande att vara en kyrka för alla.

Här kommer hon tillbaka till sin dragning till de mörka vrårna där hon helst vistas.

– Jag tycker om när det är allvar. När jag var tolv var jag ute på Vasas gator på nätterna och delade ut bullar tillsammans med Bullaligan. Jag har alltid gillat det som är svårt och jobbigt.

TEXT OCH FOTO: HEIDI HENDERSSON


I dag rider Jesus in i Jerusalem. Igen. 24.3.2013 kl. 09:00

Guds ord har sin egen kraft och Bibeln kan läsas och förstås helt utan akademiska förkunskaper. Men om man som KP:s redaktör inte kan låta bli att försöka förstå hur andra kristna tänker, då kan det där med olika bibelsyner bli minst sagt utmanande. 23.3.2013 kl. 12:00

I snart sju år har Carolina Djupsjöbacka hållit i en syjunta med bön för kvinnor i Vasatrakten. Knypplandet och tebjudningen med sju sorters kakor har fått ge vika för samtal, umgänge och lekträffar med barnen. 22.3.2013 kl. 16:00

Sedan 1968 då Gud reste honom ur knarkträsket är det Jesus som gällt för Arne Selander. Som präst har han fått möta många missbrukare. 22.3.2013 kl. 14:43

Det nya missionsstiftet skapar förvirring anser biskoparna. Nu får alla lutherska präster brev. 22.3.2013 kl. 12:15

Katoliken Sara Torvalds frågar i veckans Radbyte varför redaktioner inte har journalister som har förutsättningar att förstå vad som händer inom den kyrkliga sfären. 21.3.2013 kl. 11:43

Nu diskuteras igen en könsneutral äktenskapslag och dess följder för kyrkan. Frågan är svår för alla samfund som har vigselrätt i Finland. Att behålla vigselrätten med risk för påtryckning – eller ge upp den? 21.3.2013 kl. 11:17

I begynnelsen handlade hela Europaprojektet om etik och samhällsansvar, inte pengar. Det har glömts bort, anser de europeiska kyrkornas samhällsarbetare och talesman. 15.3.2013 kl. 09:00

– En sån tajming, säger kyrkoherden i Liljendal Håkan Djupsjöbacka som liksom alla andra präster i stiftet hade Jesus och den onda andarna som predikotext söndagen efter MOT-programmet i tv. 17.3.2013 kl. 12:00

En kyrklig stiftelsedoldis erbjuder sponsrat boende. Men eftersom stiftelsen tidigare inte ställt skriftliga krav på hyresgästerna har man i dag en hyresverksamhet som inte motsvarar stiftelsens ändamål. 14.3.2013 kl. 09:00

Den vita röken signalerade valet av Jorge Mario Bergoglio, ärkebiskop i Buenos Aires, till ny påve. 13.3.2013 kl. 21:59

Kyrkoherdarna i Helsingfors tar avstånd från osund andlighet. Därför ser de heller ingen möjlighet att för tillfället samarbeta med Pirkko Jalovaara. 14.3.2013 kl. 12:00

Tesen om att religionen oundvikligt försvinner från vårt samhälle är inte längre trovärdig i dag. Ola Sigurdson kallar den tid vi lever i för det postsekulära tillståndet. Han vill att vi hittar ett nytt sätt att verka i ett sådant samhälle. 10.3.2013 kl. 12:00

Diktarbiskopen Karl-Erik Forssell var frimurare. Biskop John Vikström ställde sig negativ till präster som frimurare men ändrade sig. Biskop Björn Vikström är inte frimurare men en välkommen gäst hos orden. Men kritiken lever kvar. 8.3.2013 kl. 16:16

Tjänsten som lagfaren assessor vid domkapitlet i Borgå stift har sökts av Lars-Eric Henricson. 8.3.2013 kl. 15:14

BARNBÖCKER. Monica Vikström-Jokela är aktuell med barnboken Hurdan är himlen? 14.10.2021 kl. 17:36

relationer. På familjerådgivningsbyråerna är krigstraumat inte längre samtalsämne nummer ett. Inget har ersatt kriget i det avseendet, men Jan-Erik Nyberg har sett att vår tids krav på individen blivit ett allt större problem. 14.10.2021 kl. 15:18

TVÅSPRÅKIGHET. Efter två veckor på jobbet sade den nya kommunikatören i Esbo svenska församling upp sig. – Arbetsmängden är så stor att det är omöjligt att göra ett gott jobb, säger företrädaren Sheila Liljeberg-Elgert, som också befarar en nedmontering av det svenska. 13.10.2021 kl. 16:45

utmaningar. När Nirupam Smarts första dotter föddes blev livet kaotiskt och familjen fick leva ett ögonblick i taget. Att få ett barn med specialbehov har skakat om hans tro – men också gjort honom mera tacksam. 13.10.2021 kl. 11:18

ungdomar. Linda Wahrman mötte illamående, panikångest och social ångest på sommarens konfirmandläger i Borgå. – Det var som att gå omkring och släcka små bränder hela tiden. 12.10.2021 kl. 08:40