Hördu Något Någonting, gör något nu

Jag hade problem med min bön. Den ville inte. Den blev sämre, och till sist hade den tynat bort till en enda liten bön som jag sände upp ungefär en gång per dag, och som lät så här: Jesus, hjälp.
Det är en bra bön att ha när man känner sig överväldigad av livet eller av sig själv.

Men jag saknade mina riktiga, långa böner, sådana som jag brukade ha förr i tiden, på den tiden då jag tyckte det var lättare att be. Sedan kom jag att läsa en bok av den amerikanska (kristna) författaren Anne Lamott. Jag läste den här bönen: ”Kära Något Någonting, jag vet inte vad jag håller på med. Jag ser inte vart jag är på väg. Jag blir mer och mer vilsen, mer och mer rädd, mer och mer trängd. Hjälp.”
Jag fattade plötsligt: man kan närma sig Gud på hur konstiga sätt som helst. Så jag började snickra ihop nya böner.

Kära Något som jag föreställer mig som kvällssol på en ödslig strand. Jag blir rädd över onödigheter och jag orkar inte. Jag vet inte varför jag är så rädd. Kan du snälla gräva bort det som ett ogräs. Tacksam i förväg.

Människor kan bli lite störda på en om man säger saker till dem på ett skuldbeläggande sätt. Med Gud, tänker jag, kan man ösa på med sitt mest dysfunktionella jag. Gud kan ta det.

Kära du som inte svarar mig så värst ofta. Jag är ändå tacksam över hemskt mycket. Just nu klarar jag av tacksamhet, just nu. Tack för det, men jag skulle ändå vara tacksam för svar.

Jag började skriva sura böner till Gud.

Hördu Något Någonting. Nu tycker jag faktiskt det får räcka. Hur tänker du egentligen att människor ska klara av alla svåra saker som de får över sig? Ser du inte att de håller på att ge upp? Jag har vänner som håller på att ge upp och ibland ger jag upp själv. Fattar du inte att vi är så ynkliga att vi inte kan bättre än så här? Du måste sänka hindren. Seriöst! Amen.

Hej du som sitter någonstans ovanför det här mörkret. På riktigt känns det illa nu. Jag tror inte att du kan göra något men jag berättar nu det ändå. Vi hörs.

Jag började skriva pyttesmå, glada böner till Gud:

Hej du alla kläders skapare. Jag tycker jättemycket om den grå tröjan som jag hittade på loppis. Tack att du förde den in i mitt liv som nånsorts täcke som gör mig lite varmare och gladare. Kram på det.

Hej du bakom den stängda dörren. Jag känner att jag suttit här i en hel evighet och klappat på dörren. Jag säger bara: änkan och domaren, men lägg till att den där domaren aldrig vaknar. Idag kändes träet lite varmt under mina klappande händer. Jag är glad för det och på riktigt vill jag inte skuldbelägga dig nu.

Bön är sist och slutligen inget mer än ett ärligt samtal. Det är brev från en nojig, dysfunktionell typ till en kärlek som kan ta vad som helst. Av någon orsak fattar man att breven blir lästa och att den andra inte ghostat en från sitt liv.
Ju fler böner jag formulerar, desto mer bergfast blir jag i min övertygelse att Gud finns och inte är arg och sur utan tvärtemot glad varje gång jag hör av mig.
Det behöver inte låta heligt. Det behöver inte vara på nåt särskilt sätt. Det får vara hur gnälligt och anklagande som helst.
Huvudsaken är att man säger någonting.

Hallå du! Jag har absolut inget att säga, men eftersom du vet allt så vet du hur det känns i mitt bröst just nu. Ville bara berätta att du kan känna efter nu, jag skulle vilja att du visste. Kram.

Min bön förstörs ofta av skam och motvilja. Jag känner att jag borde klara av att leva bättre, men jag kan inte. Jag tänker att om jag inte pratar med Gud så märker han kanske inte.
Men kanske det inte är Gud som tycker att jag borde klara av livet bättre. Kanske det är jag.

Hej Du som jag inte får grepp om. Jag tänker att du knappast har tid att hela tiden sucka över hur jobbig jag är. Jag antar att du kanske aldrig suckar över hur jobbig jag är. Jag tror att du kanske vet att jag faktiskt gör mitt bästa. Kanske du bär mig på nån strand fast jag inte överhuvudtaget fattar att det är dina fotspår. Jag har inget emot att du bär mig. Jag skulle tycka det var skoj om du bar mig så mycket att jag upptäckte det. Men jag vill förstås inte vara till besvär. Amen.

Det viktigaste är inte vad man säger. Utan att man säger.

Hej Du. Hej Gud. Hej Något Någonting. Hej Du som likt en vaktmästare vaktar vid dörren jag vill igenom. Hej Armar. Hej Fotspår. Hej Du som sitter och lyssnar på mig med ett block i handen likt en terapeut. Hej Du som gråter över att jag har det svårt. Hej Du med ett hjärta som kramas samman för min skull. Hej Du. Ska vi kramas?