Förra året fick jag ärva en del av ett ställe mina farföräldrar byggde upp för 50 år sedan. De hade stora drömmar med ”Stuvubyn” (som det står i byggnadslovet), men livet tog en annan riktning och deras insatser behövdes på hemgården istället. När det blev dags för följande generation att ta över hade min pappa tänkt renovera stugorna. Han blev tyvärr sjuk, och krafterna sinade.
I fjol blev det dags för mig att ta vid, och jag har förvånats över hur mycket känslor det väckt hos mig.
Kan jag förvalta deras drömmar på ett värdigt sätt? Klarar jag av att ta hand om stället för att kunna ge det vidare till nästa generation? Ingenting är mitt, jag har bara fått låna det en tid. Kommer någon ens att vilja fortsätta?
Jag ser på träden som farfar planterat, och hoppas min korta skogsbrukarutbildning gett mig färdigheter att kunna göra rätta beslut. Jag ser på havet och tänker på vad fisket betydde för pappa, och skäms fruktansvärt över att jag inte dragit upp en enda fisk på evigheter.
Ibland är jag rädd för att inte klara av arbetet, men oftare är jag tacksam och glad över att få vara en del av släktkedjan som funnits på platsen i över 450 års tid. Min uppgift är antagligen att göra det bästa jag kan, en stund här på jorden.
På samma sätt tänker jag gällande min nya tjänst som ledare inom småbarnspedagogiken. I Johannes församling finns en lång tradition av satsning på verksamhet för barn och deras familjer. Jag har vikarierat i denna roll i över två års tid, men då tjänsten blev min kände jag på ett alldeles nytt sätt ett stort ansvar för arbetet.
Jag hoppas jag kan förvalta arbetet för barnens bästa i församlingen på rätt sätt, och vill möjliggöra utveckling, förnyelse och förändring i den mån det kommer att behövas i framtiden.
Helena Hollmérus jobbar som ledare inom småbarnspedagogiken i Johannes församling.
