När Mi Lassila växte upp i Ekenäs gick hon i vinterskriftskola.
– Det var torsdag kvällar mellan sex och åtta, och jag konfirmerades i mars, i snöslask. Hade jag inte varit intresserad av kristen tro hade jag bara suttit av lektionerna.
Vad är det som är speciellt med konfirmandläger?
– Det är den enda vettiga formen för skriftskola. Visst vill vi att ungdomarna ska få kunskap, men det som vi vill ska bestå är gemenskap. Kristen gemenskap. Den kan man skapa optimalt bara på läger.
Hur ser lägerprocessen ut?
– Jag jobbar i en församling där många familjer är aktiva i kyrkan och positivt inställda, så vi har ett litet trumfkort i att många väntat mycket på konfirmandlägret. Vi kommer på måndag och stannar till söndag, så vi har drygt sex dygn på oss. Det är det kortaste, tycker jag, för att få rum för hela processen. Under de första dagarna söker många sin plats och vågar inte delta i diskussioner. Jag tror att särskilt de som är lite på tvären och ifrågasätter mycket behöver en vecka för att lockas med och våga visa att de trivs.
Hur lockar man? Finns det knep?
– På det här lägret har vi 39 konfirmander och tio hjälpledare. Vi satsar fullt ut på energiska, glada, humoristiska ungdomar som hjälpledare. Vi vuxna kan göra en okej andakt, men gemenskapen och det roliga och värmen står hjälpledarna för. Vi tänker på teamwork, mina kollegor och jag. Utan dem är jag inget.
– Förr fick vi ge namnen på de nya konfirmanderna till förebedjare, som bad för dem under hela konfirmandåret. Det går inte längre, men jag är tacksam för alla som ber för lägren och konfirmanderna.
Hur förebygger ni utanförskap och mobbning?
– Vi tar tag i allt vi ser och hör om. Vi vill också veta om problem i förväg. Före lägret får man önska vem man vill bo med, men man får också skriva om det man oroar sig för. Någon kan be om att inte behöva vara i samma smågrupp med en viss person. Hjälpledarna vet att deras huvudsakliga uppgift är att se till att alla mår bra. Är någon ensam är det deras uppgift att vara en vän.
Vad önskar du att ungdomarna fick med sig från lägret?
– De flesta säger på sista dagen att de inte vill åka hem. Vi har inga prov numera, men konfirmanderna skriver ofta en liten, personlig utvärdering. Jag blir alltid glad när jag få läsa att det varit ett bra läger och bra ledare. Men ifjol skrev en konfirmand: ”När jag kom hit till lägret var jag inte säker på om jag var viktig för någon, men nu vet jag att det finns en Gud som älskar mig.” Jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på det. Mitt mål är ju att lägret främst ska vara en upplevelse av att allas liv är viktigt, och att alla är sedda. Jag önskar att alla åkte hem med en känsla av att någon ser och hör och rör vid dem. Jag tycker också det är härligt att se hur hjälpledarna växer i sin uppgift.
