Hon har blivit 80 år och skrivit över 20 böcker. Nu är Patricia Tudor-Sandahl aktuell med en bok om åldrandet.
– Jag skrev boken ”Den tredje åldern” år 2000. Den blev en best-seller och handlade om att att befinna sig i åldrarna cirka 55–70 år. Hur ser jag på det som jag skrev nu idag? Jag var nyfiken på förändringar i mitt sätt att se på livet, nu när jag är gammal. Hade den förändrats mycket under åren?
Kan du öppna upp titeln ”Mer levande med åren”?
– När man har levat länge, som jag, får man tillgång till fler dimensioner i livet. Och man förstår lite bättre vidden av att vara människa. Det är ungefär det jag menar med att bli mera levande, att få tillgång till flera aspekter av sig själv. Man vidgar sig, lyfter blicken. Men man sänker också blicken för att titta inåt.
– Om man blir för rädd för det som gör ont i livet kan det hända att man krymper och stänger av, istället för att undersöka sina erfarenheter lite närmare.
"Om man blir för rädd för det som gör ont i livet kan det hända att man krymper och stänger av, istället för att undersöka sina erfarenheter lite närmare."
I boken skriver du ”att du vet att inte kommer att bli den visa, mogna personen som du en gång trodde att du skulle bli”. Är det svårt att granska sig själv?
– Att granska sig själv och syna sitt liv känns angeläget när man blir gammal. Vad är jag för en människa och hur vill jag vara framöver? Jag har ingen tid att förlora.
– Jag tror att det är väldigt viktigt att inte blunda för det som inte är så väldigt tjusigt när man tittar in i sig själv. Vi människor rymmer så många olika, ibland motsägande, känslor och tankar. Att bli mer levande med åren är också att inse och acceptera det.
– Men när man funderar på sig själv och sitt liv är det viktigt att man gör det med barmhärtighet. Inte dömande men konstaterande – så här blev det. Och är det så jag vill ha det under resten av min tid? Jag tror att vi människor kan förändras och utvecklas så länge vi lever.
"När man funderar på sig själv och sitt liv är det viktigt att man gör det med barmhärtighet. Inte dömande men konstaterande – så här blev det."
– Jag har skrivit många böcker. Men lever jag verkligen som jag lär? Ibland – men inte alltid. Att leva och att åldras är ett pågående projekt.
Du skriver om hur man behåller livsglädjen, samtidigt som man inte blundar för döden.
– Det är svårt för många av oss att prata om döden, men jag tror att vi måste göra det. Döden är en del av livet. Att inte blunda för den är livsviktigt i synnerhet för oss som är gamla. Den kan få oss att inse hur dyrbart livet är och hur mycket vi har att vara tacksamma för.
På sista sidan har du skrivit en bön: ”Gud, ge mig styrkan att hålla fast vid det väsentliga och släppa taget om det som inte har något värde. Det får bli min bön framöver. Jag har inte längre råd att glömma det jag vet.” Vad betyder den sista meningen i bönen för dig?
– Om jag har lärt mig en sak av livet är det, att det är svårt att leva som jag lär. Det är hög tid att bli bättre på detta. Om jag menar det som jag säger, så måste jag visa det i mina handlingar, genom hur jag är mot mina medmänniskor. Det gäller att öva mig, varje dag. Tiden är knapp.
