När Andreas Ahlfors berättar om sitt jobb som akutvårdare låter det inte särskilt dramatiskt, även om det kan handla om liv och död. Efter femton år i yrket har han sett det mesta. Men han är ändå inte cynisk.
– När man kommer till en olycksplats får man inte vara för van, det är då som de mjuka egenskaperna försvinner. Samtidigt kan man förstås inte bli chockad själv varje gång, utan måste kunna göra det man ska snabbt och effektivt.
Att vara akutvårdare är ett jobb man lär sig genom att arbeta. Att som nybörjare komma till en olycksplats är inte enkelt.
– I början märkte jag att jag till exempel andades snabbare och pratade snabbt. Men då hjälper det att man aldrig är ensam i det här jobbet, om ens kollega är lugn så påverkas man positivt.
Han har själv två barn, och vissa utryckningar tär på mer än andra.
– Det är skrämmande när det handlar om sjuka barn, eller om något drabbat äldre människor som är i samma situation som mina egna föräldrar. Det får en att tänka på hur viktigt det är att sköta om sina nära och kära.
Om han varit med om tunga saker i jobbet finns det numera möjlighet till defusing, ett slags avlastande samtal vid krishantering.
– Vi har en grupp som fått utbildning i defusing, och om man själv eller ens förman upplever att det behövs så kontaktar vi gruppen. Den här möjligheten fanns inte förr. Den mentala biten har förändrats betydligt under 10 år.
Den naturliga döden
Andreas Ahlfors har en personlig tro sedan barnsben. Han har varit med i församlingens ungdomsverksamhet, och numera är han kyrkligt förtroendevald. Hans pappa är präst.
– De skämtar lite på jobbet ibland om ”papin poika”, säger han och skrattar.
– Men det är ingen som tittar snett och jag har inte stött på några fördomar. Kanske för att det inom sjukvården finns en hel del mjuka värden, och ofta har de som jobbar inom vården någon typ av livsåskådning, även om det inte är den kristna tron.
Tron är en tillgång för honom i jobbet.
– Tron ger lugn och trygghet. En naturlig del av tron är att tänka: Vad kan jag göra för en annan människa? Och om jag stöter på döden i jobbet, då är det något jag inte kan sätta fingret på som ger mig kraft och styrka.
Det tunga han möter i jobbet har inte utmanat hans tro.
– Men visst uppstår frågan ”varför” då och då.
Insikterna han fått i jobbet är många.
– Jag har insett hur värdefullt ett liv är, och hur mycket det gläder anhöriga när vi lyckas hjälpa någon i jobbet.
– Jag har också insett hur normal döden är. Döden är egentligen det mest normala i livet. När jag var yngre såg jag det inte så.
Att bekräfta och småprata
Andreas Ahlfors gör ett arbetspass på 24 timmar och är sedan ledig i tre dygn. Utryckningarna i Borgå rör sig om femton stycken per arbetspass, fördelade på två ambulanser. Ahlfors rycker med andra ord ut kring sju gånger per arbetspass. Varje arbetspass innehåller också någon coronarelaterad utryckning.
– Man märker att folk ringer lite snabbare nu på grund av coronan.
– Det krävs också mycket mer numera när all utrustning ska rengöras noggrant efter misstänkta coronafall.
Men de vanligaste utryckningarna gäller äldre personer.
– De har kanske fallit eller klarar inte av sin situation hemma.
När det blir tal om trevliga minnen så är det speciellt en äldre dam han minns.
– Hon hade fallit och hade ont. När vi kom in noterade jag att det fanns en massa foton av barn och barnbarn i bokhyllan. Jag småpratade med henne om dem, och när vi var framme vid sjukhuset hade hon inte lika ont längre. Sådant blir jag glad av, när jag märker att jag med små medel fått bort tankarna från det som är tungt.
Att vara akutvårdare innebär ofta att komma nära in på andra människor.
– Det är en väldigt speciell situation att komma klivande in i andras hem.
– Vi vidrör genast patienterna, kollar hud och puls. Att vidröra är viktigt.
Ofta handlar empati om till synes små saker.
– Det handlar om att se människan och se sjukdomen, att lugna personen och ge den en känsla av att den är i goda händer. Det kan vara att se de där fotografierna på barnbarnen och prata om dem, att se till att katten har mat och vatten innan vi åker i väg.
Uppgivenhet och meningsfullhet
Inte ens som akutvårdare är varje dag en överraskning.
– Det är ofta samma personer som återkommer, som på grund av alkohol råkar ut för olyckor och sjukdomar. Då tänker man ibland: Jaha, vi är här igen. Ska det vara så här? Men den uppgivenheten och irritationen kan man inte visa. När någon ringer är det en otrygghet som ligger bakom, då måste man se till personen som är otrygg i just den situationen.
Någon mental coachning får akutvårdarna inte enligt Ahlfors. Betoningen ligger mer på det tekniska eller på kommunikation inom teamet. Men de facto hamnar akutvårdarna ibland i skarpt läge där det gäller att få en psykologisk kontakt, inte minst när någon vill ta sitt liv.
– Då gäller det att prata och vara flexibel. Det kan hända att vi måste lägga undan yrkesrollen för att få en bra kontakt med personen. Ibland är det kanske jag själv eller så är det min kollega som får den bästa kontakten.
– De här personerna går ofta på högvarv och det gäller att kunna lugna dem, att sätta sig ner på ett litet avstånd och fråga: Varför är det så här just nu? Vad har gått så illa?
Ofta räcker det med att prata, och viktigast av allt: att lyssna.
– Du måste höra vad som är viktigt för dem och sedan prata om det. Och försöka förmedla tanken att just nu ser du ingen utväg, men den finns ändå.
De flesta fallen är trots allt ett rop på hjälp, konstaterar Ahlfors.
– När hjälpen kommer så är redan det i sig lugnande, att någon bryr sig.
