Många av påskens traditioner tänker vi kanske att har funnits i alla tider. Men hur gamla är de egentligen? Ofta rätt nya, visar det sig.
– Vad man åt under påsken var länge helt beroende av samhällsklass och vad man hade råd med, säger etnologen Annina Ylikoski.
De kokta äggen som vi idag kopplar ihop med påsken hittade man tidigare enbart i högre samhällsklasser.
– Bondebefolkningen åt inte kokta ägg, utan det var något som användes i matlagningen.
Högreståndshemmens traditioner vandrade ofta vidare till allmogen. Påskklassikern memma däremot är en folklig rätt, som fanns på borden redan på medeltiden.
– Till en början var memman ingenting som hörde enbart till påsken, utan den åts också vid andra tider. Ännu på 1800-talet fanns det olika slags varianter. Memman kunde vara smaksatt med lite allt möjligt, som lingon eller potatis. Det fanns också en blodmemma som påminde om palt.
Liksom julens traditioner har många påskseder sitt ursprung i Tyskland. Till Svenskfinland har de kommit via Sverige, bland annat genom påskkorten.
– Jenny Nyström, som ritade mycket jultomtar, ritade också påskkort med kycklingar, ägg och harar, påpekar Annina Ylikoski.
På 1930-talet formulerade också Martharörelsen tankar om vad som var lämpligt påskpynt.
– Det skulle inte vara för ytligt och ogenomtänkt, inte för mycket karneval! Videkvistar var lämpligt, och ägg i olika former.
Påskhäxorna har en koppling till äldre folktro. Någon gång på 1800-talet börjar unga flickor klä ut sig till häxor och gå runt på påsklördagen. Häxorna uppfattas då som ofarliga och snälla, medan de tidigare setts som något skrämmande.
– Det sker en slags transformation. Seden med påskhäxorna kommer först till städerna, och till landsbygden sprider den sig först efter inbördeskriget.
Unika folkdräkter
Annina Ylikoski har ett särskilt intresse för folkdräkter. Dräktskicket i Sydösterbotten är unikt, konstaterar hon.
– Dräktskicket i Lappfjärd och Tjöck var väldigt strukturerat och levde kvar ovanligt länge. Dräkterna som vi idag tänker på som folkdräkter användes ungefär fram till andra världskriget.
Folkdräktsparad på spelmansstämman i Kristinestad 2019. Annina Ylikoski längst till höger. FOTO: PRIVAT
Mest påfallande var bruket i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Vid den tiden vaknade också intresset för vår folkkultur, helt i linje med det som hände i Europa i övrigt. När en sångkör från Tjöck uppträdde på den finlandssvenska sångfesten i Helsingfors 1907, klädda i likadana röda dräkter, väckte det därför stor entusiasm.
– Reaktionen var: ”Här har vi hittat Finlands Dalarna!”, berättar Annina Ylikoski roat.
Den röda dräkten, som är mest känd idag, var festdräkten. Det fanns också andra färger: grön, mörkblå eller svart. Utstyrseln ändrade enligt kyrkoåret på ett tydligt sätt.
– På ”mörksondagan”, mörka söndagar, passade det sig inte att visa sig i den röda dräkten. Då skulle man ha en annan färg.
De mörka söndagarna uppfattades som mer allvarsamma. Till dem räknades söndagarna i advent och fastan, långfredagen, böndagarna och bönsöndagen.
De mörka dräkterna användes också om man hade sorg.
– Om man hade en djup personlig sorg, till exempel om ens make eller en förälder dog, användes den svarta dräkten i ett halvår. Sedan fick man bryta av och ha den blå eller den gröna.
Men om det gällde mer avlägsen släkt, såsom kusiner, användes den blå eller gröna dräkten genast. Sorgetiden varade i ett år. Om man blev bjuden på fest under den tiden användes den gröna dräkten.
Till folkdräkten hör den karakteristiska öramössan med fyra öglor uppe på huvudet.
– Den ansågs också som lite för vild för att ha i kyrkan! I stället skulle man ha en huvudduk.
