Thomas Lundin är en musiker och artist som många känner igen som bland annat programledare på tv.
– Jag sjunger och pratar, för och med människor. Komponerar och skriver sångtexter och bokrecensioner. Just nu lägger jag sista handen vid ett album med mina tonsättningar av Viola Renvalls dikter.
Att han också skrivit en psalm är det kanske inte alla som känner till.
– Min Höstpsalm sjungs en del på gudstjänster och jordfästningar.
För tillfället är han aktuell med den improviserade talkshowen ”Nämen hej! Är det du?” som sänds på de finlandssvenska dagstidningarnas hemsidor, fyra söndagar i mars.
Du vet inte på förhand vilka gäster som ska dyka upp. Är det inte nervöst och genant om du inte känner igen dem? Hur tacklar du det?
– Genom att koncentrera mig till hundra procent på mina gäster, släppa självcentreringen och tankar om vad andra ska tycka om mig. Det är inte det det handlar om, utan att möta andra människor. Om man inte känner dem, eller ens känner igen dem, är det ju bara roligt. Då finns det en ännu större orsak att börja diskutera och bli bekanta.
Foto: ERIKA LINDSTRÖM
Hur hanterar du den mänskliga rädslan för att göra bort sig?
– Det är förstås lättare sagt än gjort – men jag försöker se alla misstag som gåvor. Lägger inte energi på att försöka dölja saker som blir ”fel”, utan erkänner det och går vidare. Och så tränar jag min självkänsla för att komma ihåg att skilja åt det ”jag är” och det ”jag gör”. Bara för att man gör något som kanske någon tycker att är pinsamt, betyder du ju inte automatiskt att man är pinsam.
Kan du beskriva ett människomöte som betytt extra mycket för dig?
– Det är nog min kära hustru Sonja som jag träffade när jag var 21. Hon var 13 år äldre, alltså 34, och jag friade redan första kvällen! Det var en stark passion som övergick i djup vänskap och kärlek. Vi har varit ett par i 26 år – alltså mer än halva mitt liv. Hon är mitt stora stöd och en av arkitekterna i mitt liv.
I vilka slags situationer känner du dig som allra mest hemma?
– På scenen. Där har jag alltid koll. Är det teater vet jag exakt vad jag ska göra – man har ju övat i månader och gör sedan samma sak, kväll efter kväll. Är jag artist eller programledare är det jag som styr och bestämmer. I mötet med en publik känner jag mig alltid levande och glömmer sådant som tynger i livet.
Vilka egenskaper uppskattar du allra mest i en annan människa?
– Nyfikenhet och öppenhet. Snällhet och lojalitet. Det finns tyvärr en hel del människor som har tillåtit sig själva att bli elaka och falska. Ingen föds ju så. Därför blir jag lika glad varje gång jag möter en snäll människa. Och så trivs jag med människor som inte är så tvärsäkra på allt. Som är villiga att tänka på livet ur olika synvinklar.
