Jona Granlund säger att den mobbades paradox är att hoppas på att bli ignorerad och samtidigt längta efter att bli sedd.

Jona Granlunds ärr från mobbningen finns kvar: "Jag har svårt att lita på andra"

Skoltiden.

Jona Granlund vet allt om att vara ensam. Han vet också allt om att inte bli vald till något lag på gympan, att inte ha en enda människa att prata med, att bli knuffad och gjord till åtlöje. Barlasten från de åren har han fortfarande med sig.

20.1.2021 kl. 17:00

– En bra dag var när ingen pratade med mig och ingen märkte mig.

Jona Granlund är uppvuxen i Esse på 80- och 90-talet.

– Nu talar vi hårt klimat. Stick inte ut på något sätt!

Han var prästbarn, kunde inte prata dialekt och hade ”fel” intressen.

– Pappa var den enda prästen på orten, och det är ju inte ett riktigt jobb så där som bonde eller fabriksarbetare. Vi pratade ingen dialekt hemma och jag har inget intresse av motorer.

Jonas utanförskap började redan i förskolan. Han hade inte gått dagis, medan de andra som gjort det kände varandra sedan tidigare.

– Om det gällde något fysiskt sa de saker i stil med: haha, du vågar inte prova. Och då vågade jag inte prova, det blir självuppfyllande.

Han kommer speciellt ihåg en gång när de lekte trasiga telefonen, leken där man ska viska något i örat på den bredvid och se om det är rätt ord som landar hos den sista i kedjan.

– Hen som satt bredvid mig lutade sig fram och låtsades viska något i mitt öra, men sa ingenting. Jag bad hen säga det igen. Hen lutade sig fram igen, men viskade bara nonsens. Det var ett ganska utstuderat sätt att försöka sätta dit en.

Så Jona blev den felande länken i de andras ögon. Och på den vägen fortsatte det upp i skolan. Första klass gick någorlunda bra, tack vare en gamla stammens lärarinna som alla hade en väldig respekt för.

– Men i tvåan barkade det av helt. Jag blev mer och mer utanför i allt, och lärarna gjorde ingenting när det eskalerade.

Vilket lag är mitt?

Han känner fortfarande starkt obehag när han går förbi en fotbollsplan. Om hans sexåriga tvillingflickor vill börja spela fotboll kommer han att vara tvungen att tackla det på något sätt, funderar han.

De två bästa fick alltid välja lag på gympan.

– När bara jag och ibland någon annan fanns kvar och jag skulle gå till mitt lag kunde de säga: Vi klarar oss, ni kan ta honom.

De gånger någon i klassen sa hej till honom under hela lågstadietiden kan räknas på ena handens fingrar. När någon hade födelsedagskalas hörde det till att bjuda alla, men han kände alltid att han var kalasets ”femte hjul”, som han uttrycker det.

Då kunde jag för någon timme inbilla mig att jag hade ett någorlunda normalt liv.

Kändes det jobbigt att gå på de där kalasen?

– Egentligen inte. Då kunde jag för någon timme inbilla mig att jag hade ett någorlunda normalt liv.

Hade du någon du ibland kunde prata med på rasterna?

Han skrattar till lite, men utan glädje.

– Det hade varit ganska bra om jag haft det.

I början berättade han för sina föräldrar hur han hade det i skolan, även om de inte fick veta hur allvarligt det var.

– De tog upp det med lärarna, men när mobbarna fick veta blev det ju inte ett dugg bättre.

Han återkommer till att lärarna inte gjorde något.

– Du kan ha antimobbningsprogram som heter något fint, vänelever och allt möjligt, men om du inte tar mobbningen på allvar blir ingenting bättre.

Läget kunde vara så illa att han omöjligt kunde gå in i klassrummet, av ren ångest.

– Jag kunde sitta ensam i en gunga eller under ett träd, och om jag sedan gick in i klassrummet var det aldrig någon som direkt reagerade fast jag kanske varit borta tre fjärdedelar av lektionen.



Mobbningen eskalerade och blev också mer fysisk med åren, från utanförskap till knuffar och krokben. Och ju värre det blev, desto svårare blev det att lösa.

– Jag tror att lärarna vid det laget inte kunde ta tag i det, för då hade det framgått hur länge de inte gjort någonting alls.

Känslan i magen när han var som mest utsatt beskriver han som en kombination av många känslor.

– En känsla av att inte räcka till, oberoende av vad jag gör. Den känslan har jag fortfarande. Olustigheten över att finnas till. Jag längtade inte efter att ha någon att leka eller spela med, för jag kunde inte ens tänka mig att det skulle kunna bli bättre. Det ultimata var om ingen såg mig och ingen talade med mig. Samtidigt som jag tänkte: Snälla någon, se mig!

Alla utvägar kändes helt stängda.

– Jag har så nog av uttryck i stil med: När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster.

Jona fick svåra aggressionsproblem, som han fått jobba länge på att få bort.

Jag blev skicklig på att se till att det hände olyckor.

– Jag blev skicklig på att se till att det hände olyckor. Jag råkade kanske köra över någon i pulkabacken. Ett antal personer har tyvärr blivit sydda för att jag skadat dem. Jag förlorade de flesta fajterna, men om jag hann skada dem redan i början så klarade jag mig.

Han säger att det är svårt att beskriva känslan, men att den föds ur en känsla av total hjälplöshet där det enda man kan är att bli våldsam.

– Det är en blandning av aggression, frustration, ilska och illvilja. Samtidigt är du totalt fokuserad på ett enda mål: att skada andra. Och du har noll självbevarelsedrift.

– Känslan finns kvar, jag slipper den knappast, men man lär sig kontrollera den.


Att vara udda tillsammans

I högstadiet blev han placerad i en klass där bara en från hans gamla skola fanns med.

– Men de som mobbar ser vem som går att mobba, så jag fick nya mobbare.

Det som underlättade lite i högstadiet var att han hittade några att umgås med.

– Vi var en kompisgrupp där alla var lite annorlunda på något sätt och hade egna intressen. Vi var en mellangrupp som inte direkt hörde hemma någonstans, och då hör man inte någonstans tillsammans.

Han beskriver vissa dagar som riktigt bra, då han kunde skratta och ha roligt, medan han ibland inte kunde tänka sig att ens gå till skolan.

Gymnasiet var för det mesta drägligt.

– Då hade jag omfamnat mitt annorlundaskap och den vägen tagit ifrån andra deras främsta verktyg att skada mig.

Hur orkade du hela den här långa tiden?

– Vem sa att jag gjorde det? Man dör långsamt. Det blir mindre och mindre kvar av en själv.


Längtan efter konfrontation

Under åren har han periodvis lidit av depression.

– Jag är förvånad att jag är här och inte i en kista under jorden. Visst har jag stått på ett antal broar, eller när jag kört bil tänkt: det skulle inte vara så svårt. Att leva som mobbad gör hela ens värld svart, att vara mobbad och samtidigt ha depression … Till all tur har det funnits medicin som tagit udden av det värsta.

Mobbningen ger en massa oönskad barlast.

– Jag har svårt att lita på andra, speciellt män. Och man blir självmedveten och tar kritik väldigt hårt ibland.

Han har också svårt att uppträda om han inte får stiga in i en roll.

– Situationer där jag måste vara mig själv inför andra och det inte finns någon att gömma sig bakom, det är svårt.

Han sa: Förlåt för allt vi gjorde mot dig.

Som vuxen träffade han en gång den som mobbade honom värst.

– Han sa: Förlåt för allt vi gjorde mot dig.

Jona sitter tyst länge.

– Han är den enda som har sagt något.

Kunde du ta det till dig?

Han tänker efter en lång stund: – Jo, jag skulle säga det. Känslan där var att någon har sett mig.

En annan gång när han träffade en gammal klasskompis småpratade de lite.

– Du var inte på klassträffen i fjol, sa hen. Nej … har det varit en sådan? frågade jag.

Ibland har han längtat efter konfrontation.

– Å ena sidan vill jag inte ens se dem, å andra sidan skulle det vara intressant att fråga dem om de är medvetna om den skada de gjort.

Jona Granlund jobbar som ungdomsarbetsledare i Vanda svenska församling. Redan i femman började han vara med på församlingens ungdomssamlingar, mycket för att de andra inte var ”helt hemska” mot honom där, jämfört med skolan. Men för att verkligen passa in skulle man gärna ha konservativa åsikter.

– Det blev en känsla av att nu måste jag göra allt för att passa in. Det blev svårt när jag utåt var tvungen att ha starka åsikter som jag kanske inte helt omfattade, samtidigt som jag inte kunde lägga fingret på vad jag egentligen tyckte eller vem jag var, för jag saknade ord för det.

Är församlingen bra på att fånga upp sådana som blivit utanför?

– Jag skulle vilja svara ja, men jag kan inte. Det hänger så mycket på vem som råkar jobba där.

– I kyrkan säger man väldigt snabbt: Kom som du är … men menar det egentligen bara så länge du uppfyller vissa kriterier för hur man ska klä sig, uppföra sig och vilka uttryck ens religiositet ska ta.

Han försöker själv skapa en plats dit man kan komma oberoende av allt annat.

– Jag vet inte hur bra jag lyckas, men jag vill inte ha pekpinnar och enkla svar.

Mobbningen har eventuellt gett honom verktyg att se utsatthet.

– Jag lyssnar lika ofta till det som inte sägs som till det som sägs. Var kommer pauserna? Hur låter personen?

Han har inte känt sig arg på Gud, mer försökt överleva genom att accepterat läget.

– Min gudsrelation i dag är komplicerad.

Är du lycklig i dag?

– Jag överlever, säger han och skrattar lite.

– Jag vet inte om jag kan svara på den frågan. ”Jag överlever” är mitt standardsvar. Jag har en god vän som då brukar säga: Jo, men när ska du börja leva?

Jona Granlund har en stark önskan när det gäller annorlundaskap.

– Låt folk få vara som de är. Om de inte passar in, vad spelar det för roll? Alla måste få vara sig själva.

Ulrika Hansson


Kyrkoherden i Saltvik, Peter Blumenthal, har sagt upp sig. Han lämnar sin tjänst den 31 augusti. Tills dess är han tjänstledig. 16.1.2014 kl. 16:55

Johanna Södö. Den senaste att sälla sig till skaran av präster i Borgå stift är Johanna Södö. Men som kvinna med laestadiansk bakgrund var prästvigning inte ett självskrivet mål. – Jag har ändå alltid fått ett starkt stöd och uppmuntran hemifrån. 16.1.2014 kl. 14:38

Kari Mäkinen. Ärkebiskop Kari Mäkinen med sällskap träffar påven Franciskus för första gången under en privat mottagning den 17 januari 2014 i Rom. 16.1.2014 kl. 13:35

mariehamn. Kent Danielsson och Monica Heikel-Nyberg har sökt tjänsten som kyrkoherde i Jomala församling. 16.1.2014 kl. 13:34

Från Vancouver i Kanada till Tijuana i Mexico på cykel. Det äventyret planerar Cilla Eriksson i oktober. 10.1.2014 kl. 14:09

kyrkostyrelsen. Församlingarna har fått nya direktiv om hur de kan bedöma sin verksamhet och sina beslut ur barnens synvinkel. En bedömning av ”barnkonsekvenser” är ett material som utarbetats av Kyrkostyrelsen. Församlingarna får ge feedback på det.– Hur ska kyrkan inredas? Börjar julandakten just då barnen brukar sova på dagen? Får barn och unga delta i planeringen av verksamheten? Församlingarna fattar dagligen beslut som påverkar barnens delaktighet, säger Pekka Asikainen vid Kyrkostyrelsen. 10.1.2014 kl. 14:06

markus von martens. Det sägs att en katt har nio liv. Kyrkoherde Markus von Martens omväxlande livshistoria tyder på att samma princip också kan gälla för människan. 9.1.2014 kl. 00:00

Studentmissionen firar sitt 50-årsjubileum i år genom att satsa på arbetet bland de studerande i Jakobstad. I vår satsar föreningen lika mycket i Jakobstad som på andra de andra finlandssvenska studieorterna. 8.1.2014 kl. 07:00

bo-göran åstrand. Svenska folkpartiet meddelar att kyrkoherden i Jakobstad, Bo-Göran Åstrand, kandiderar i EU-valet. 7.1.2014 kl. 13:04

Sara Grönqvist. På trettondagen blev Sara Grönqvist installerad som kaplan och Maria Wikstedt välsignad till tjänsten som församlingspastor i Väståbolands svenska församling. 7.1.2014 kl. 12:02

Prästen Kent Danielsson har i tjugo års tid försökt återinföra meditationen i den finländska kristna kulturen. Meditation främjar hälsan och öppnar dörrar till en större förståelse av evangelierna, menar han. 3.1.2014 kl. 16:04

inskrivningar. Den sista december var de närvarande medlemmarna i Vasa svenska församling 12 836 till antalet, vilket är 38 fler än år 2012. 3.1.2014 kl. 15:42

Vi bad en författare, en politiker och en präst välja vår tids ”tre vise.” Vilka väljer du? 2.1.2014 kl. 12:02

Mjölkbondens familj firar jul mellan ladugårdstiderna. Som jordbrukardotter har jag fått utsträcka julevangeliets närhet till djuren ända till de livs levande kornas idisslande. 21.12.2013 kl. 14:00

Björn Wallén. Kommunitet, kulturcentrum och kompetensutveckling. De är de tre k:na som ska bygga upp profilen för stiftgården Lärkkulla i Karis igen, visionerar Björn Wallén. 20.12.2013 kl. 15:21

Ukraina. När Ukrainakriget bröt ut igår samlades biskoparna snabbt och fattade beslut om att kyrkorna i hela landet samma kväll skulle öppna dörrarna för bön för fred. 25.2.2022 kl. 10:40

Ukraina. De första bilderna från Ukrainas näststörsta stad Charkiv som Getty Images och AFP kablat ut visar en stad under attack. I sitt hem i Vasa sitter Maria Skog och oroar sig för sina föräldrars säkerhet. Det är fyrtio kilometer till den ryska gränsen från hennes hemstad. 24.2.2022 kl. 16:35

Ukraina. Tanja Pintjuk är radiopratare på den fristående radiokanalen Radio M i Kiev. På torsdag morgon började en annorlunda tid i Ukraina. Hennes hemland är i krig. 24.2.2022 kl. 13:39

BÖN. Den lutherska kyrkans biskopar kom i morse överens om att uppmana alla kyrkoherdar att ikväll öppna sina kyrkor för bön för fred med anledning av kriget i Ukraina. 24.2.2022 kl. 09:41

JÄMSTÄLLDHET. – Våra föreningsmedlemmar har lika stor rätt att vistas överallt som andra människor, säger Muluken Cederborg som jobbar som koordinator för DUV Mellersta Nyland. Föreningen fyller 50 år i år. 1.3.2022 kl. 11:00