”Du vet den där korta, fladdrande stunden, då du till exempel lyssnar på riktigt bra musik i bilen och för en stund känner total lycka!” Engagerat talade hon till mig, min samtalspartner. Och jo, jag känner igen känslan. Det finns stunder i livet som är svåra att fånga, som bara kommer till en och som man kan beskriva som en känsla av total lycka. Den känslan är där en stund och lika snabbt som den kom, fladdrar den vidare.
Lyckokänslan kommer rätt sällan och så gott som alltid oplanerat. Jag har märkt att då jag själv eller någon annan säger till mig att jag ska känna lycka, ja då är det svårare än någonsin att göra det. Däremot känner jag ofta glädje. Jag tror det är skillnad på lycka och glädje. Lyckan är en gåva, glädjen finns i oss alla. Kanske stundvis djupt nergrävd men den finns i oss.
Under coronapandemin tycker jag mig ha märkt att våra känslor blivit tydligare. Dels ångestkänslorna och osäkerheten, dels känslorna av glädje och lycka. Sorg och glädje går ibland hand i hand. De är inte nödvändigtvis varandras motpoler. När vi minns en älskad människa som dött och känner stor sorg och saknad, kan ibland skrattet börja bubbla i oss, för mitt i tårarna minns vi något med den vi saknar som gör oss glada.
Coronans begränsande av vårt liv visar i allt sitt elände också på det som genuint ger oss glädje. När allt det yttre skalas bort, när vi tvingas göra annorlunda och enklare märker vi vad som egentligen ger oss glädje och som vi kanske tagit för givet. Sällan har jag tidigare känt sådan glädje över att jag får och kan springa. Tack Gud, för fungerande lungor. Sällan har en träff i verkliga livet, utan skärmar, gjort mig så glad tidigare. Visserligen i snålblåst och invirade i halsdukar men vi kan ses, min vän och jag.
Och glädjen jag kände då det igen var tillåtet att fira gudstjänst med församlingen på plats! Att säga att varje församlingsmedlem är värdefull är verkligen inte bara tomma ord. Du ska veta hur viktig du och din plats i kyrkbänken är. Vilken glädje och vilket mervärde du ger!
Lycka och glädje föds ur så lite. I viss mån kan jag styra dem men framför allt har jag insett att de släpps fria och fladdrar till så mycket lättare då jag inte jagar efter dem eller letar efter dem i mig själv. Jag märker dem och de släpps fria i mötet med andra. I mötet med Gud.
