I skogen hittar Nina Lindfors tröst och frid.

Bördan väger mindre när man är två

diakoni.

I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen.

17.9.2020 kl. 15:20

Vi viker in på en stig, klättrar upp för en sluttning. Vi är omgivna av höga tallar. Här, i skogen, mår Nina Lindfors bra. Det är också här hon promenerar tillsammans med församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg, som blivit hennes viktigaste stöd då livet varit som mörkast.

I tio år har Nina Lindfors levt i en utdragen kris. På grund av svåra livsomständigheter hamnade hon i ekonomiskt trångmål och ansökte om skuldsanering. Flera gånger fick hon ett nej – hon arbetar som fotograf och hennes inkomster är så oregelbundna att skuldsanering inte var en möjlighet förrän hon gick i pension. För två år sedan kom äntligen det besked hon längtat efter: hon fick treårig skuldsanering.

– Nu har jag klarat två år med väldigt lite pengar och har ett år kvar. Sedan får jag ta emot hela min pension. Allt det som varit är putsat och borta.

I många år kände hon skam över att det gick som det gick.

– Alltid när det blev fredag kväll kunde jag pusta ut: två dagar utan räkningar och utmätningsbrev. Jag fick vila från fredag kväll till måndag morgon.

När hon först fick nej från skuldsaneringen kände hon skam. Var hon så dålig att hon inte ens kunde få skuldsanering?

– Och när jag sedan blev pensionerad och fick en ny tid till skuldrådgivaren fick jag träffa en så otroligt fin rådgivare. Hon sa: Menar du allvar? Det här kommer inte att bli lätt. Och jag sa: Absolut.

– Jag berättade också för henne om skammen jag kände, och genast när jag fått det ur mig kändes det bättre.

Medan hon kämpade med sin skuldbörda och indrivningsbrev nådde flyktingvågen Finland. Nina Lindfors engagerade sig, skaffade jurister och arbetsplatser till flyktingar hon lärt känna, och fick vara med om många dop – flera av dem hon haft kontakt med ville nämligen konvertera till kristendomen. I de sammanhangen träffade hon många präster som hängivet kämpade för att flyktingarna skulle få stanna i Finland.

– En gång råkade jag berätta om mina egna svårigheter för en präst, och han sa: Varför kontaktar du inte din församling och ber om hjälp?

Vid det laget var hon svårt utmattad av att så länge ha kämpat med sin ekonomi – och av allt det arbete hon gjort för dem som sökte asyl i Finland.

– Det var givande, men det var också fruktansvärt tungt. Det var katastrof efter katastrof, dag och natt. I februari 2018 fick jag veta att jag skulle få skuldsanering, och veckan efter det brakade jag ihop.

Allt var svart och tungt. Hon bokade tid till hälsocentralen och berättade att hon slutat sova, att allt kändes svart och att hon hade självdestruktiva tankar – och blev erbjuden melatonin. Hennes söner blev så oroliga att de betalade för en privatläkare som diagnosticerade henne med svår depression och skrev ut depressionsmedicin.

– Men när jag skulle beställa tid till en mentalsköterska fick jag tid i maj – och det här var i mars. Jag talade i kristelefonen nätterna igenom, så dåligt mådde jag.

I det skedet tog hon kontakt med Esbo svenska församling. En diakoniarbetare kom hem till henne och lyssnade till hennes berättelse, och sedan blev hon uppmanad att kontakta diakonen Taina Sandberg i samma församling. Taina har sedan dess varit ett orubbligt stöd för henne i de mörka stunderna – men också en vän.

– Jag kände att hon var någon som lyssnade på mig utan att ge goda råd och utan att döma. Med hennes och medicinens hjälp kom jag på benen igen – men det var en lång process.

Förra hösten var särskilt tung och svår. Nina Lindfors bror hamnade på sjukhus för terminalvård, själv tvingades hon flytta. På dagarna satt hon vid sin brors dödsbädd, om nätterna packade hon.

– Min bror var alkoholiserad och vår relation var komplicerad, men i hjärtat var han så god och jag var så frustrerad över att inte kunna hjälpa honom.

Senare samma höst fick hon veta att hon hade glaukom i vänstra ögat och att synfältet krympt – och för henne som jobbar som fotograf är synen otroligt viktig. Det var ett tungt besked.

– I samma veva dog min bror och det var begravning och flytt – då var jag ofta hos Taina.

Vid årsskiftet tänkte hon: Nu ska det bli ett bra år! Då bröt coronapandemin ut.

– Jag hör till en riskgrupp och jag visste att om jag blir sjuk riskerar jag att dö. Det var så svårt för mig att acceptera att mitt liv kommer att förändras totalt på grund av epidemin. Jag hade också stor ångest över mina barn och barnbarn.

Hon kämpade med att acceptera sin egen dödlighet. Hon minns något hennes moster sa: Pitää vaan tottua. (Man måste bara vänja sig.)

– Hur lever jag mitt liv? Ska jag förstöra det eller göra något gott av det? Det kändes som om jag hade ett berg framför mig, men på något sätt vande jag mig. När jag gick i skogen och mötte människor som gick fem stycken i bredd blev jag så irriterad över att tvingas kliva ner i diket. Och sedan fattade jag att när jag blir arg förstör jag bara min egen stund i skogen. Kanske jag kan titta på molnen och lyssna till fåglarna i stället?

Under de svåra åren med penningsvårigheter, stress, sjukdom och depression har hon fått mycket stöd av sönerna med familjer och av sina vänner. Men hon har varit rädd för att belasta familj och vänner för mycket, och då har hennes räddning varit skogen, som alltid finns där – och Taina.

– Till och med coronaepidemin ledde till något gott i mitt liv eftersom den tvingade mig att se min egen dödlighet i ögonen.

Hon har lärt sig att när man accepterar sin situation – vilken den än är – lättar det.

– Det är motståndet som leder till lidande. Om du kan ändra på något i ditt liv så ändrar du på det, men kan du inte det måste du acceptera det i stället. Att streta emot – det är det som gör dig galen.

Läs hela intervjun i veckans Kyrkpressen!

Sofia Torvalds



I Ingå har man medvetet satsat på församlingens egna ungdomar då man anställt sommarjobbare. Den första dagen på jobbet är stekhet och intensiv. 14.6.2013 kl. 15:18

Tor Löjtlin brinner för Ingå kyrka och att arbeta med praktiska saker. Han jobbar inte längre som vaktmästare men det hindrar honom inte från att hoppa in då och då. Ingen känner till Ingå kyrka lika bra som han. 14.6.2013 kl. 09:47

På scenen får både himlen och helvetet rum. En teaterbiljett är dyrare än en biobiljett, men för priset kan man i bästa fall köpa sig en existentiell upplevelse och en stor dos kollektiv beröring. 13.6.2013 kl. 15:18

Både präster och lekmän känner att prästers boendeskyldighet är ett system som hör det förgångna till. I Svenskfinland verkar två prästgårdar till nu förlora sin präst: den i Sideby och den i Saltvik. 13.6.2013 kl. 09:45

Finska Missionssällskapets årsfest avslutades med historisk missionärsvälsignelse. 9.6.2013 kl. 16:16

De som vill uppleva annorlunda musik i kyrkorummet ska i sommar styra stegen mot Kimitoön. Här kommer både opera och folkvisor att eka mellan stenpelarna. 9.6.2013 kl. 12:00

En skrivargrupp för män i församlingens regi gav viktiga insikter berättar två av deltagarna. Initiativet till att starta skrivargruppen kom från en av männen. 8.6.2013 kl. 15:00

Kan människan uppleva Gud? De flesta kristna är överens om att det är möjligt. Det finns otaliga berättelser om en känsla av närvaro eller direkta uppenbarelser av det gudomliga. C.S. Lewis mötte Glädjen, men det gjorde också Karl Ove Knausgård. 8.6.2013 kl. 12:00

Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan i Sverige har äntligen fått ett namn för sitt gemensamma kyrkosamfund. 7.6.2013 kl. 13:46

Om inte kärleken får styra ledarskapet så styr rädslan.  Rädslan för att någon annan ska göra jobbet bättre än jag. Jeanette Ljungars tror på samarbete, inte konkurrens. Även inom företagsvärlden. 7.6.2013 kl. 10:14

Kyrkomötet röstade ja till en ändring av församlingsrådstrukturen: kyrkoherden ska inte längre automatiskt vara ordförande. En del tror att det leder till problem. Andra tycker det blir perfekt. 6.6.2013 kl. 09:00

Problemen i Johannes församling är allvarliga och måste åtgärdas genast. 5.6.2013 kl. 15:00

Under vinterkriget uppstod ett system som gäller än i dag – de finländare som stupar tas alltid om hand, och de skickas alltid hem. Niko Huttunen har forskat i varför det är så. 2.6.2013 kl. 12:00

Grattis till alla nyblivna studenter önskar alla vi på KP-redaktionen! 1.6.2013 kl. 09:00

S:t Mikaels svenska församling i Tallinn är ett centrum för kyrkligt engagerade estlandssvenskar. De sociala utmaningarna i Estland är enorma och kyrkan måste glömma alla illusioner om svunna storhetstider, säger kyrkoherde Patrik Göransson. 31.5.2013 kl. 13:13

jomala. För Anders Gabriel Sundström är musik en metafysisk upplevelse. – Jag är en västerländsk romantiker, hemma i kyrkor och katedraler. 8.10.2021 kl. 16:00

kyrkoherde. Efter 27 år som präst på Kungsholmen i Stockholm har Jan Olov Fors landat i Olaus Petri församling i Helsingfors. För honom var teologistudierna
en resa på okänd mark och en port till ett jobb som han älskar.
 – Varje möte är oändligt värdefullt. 8.10.2021 kl. 15:16

Bokaktuell. John Vikström är aktuell i höst med boken Det handlar om frihet. Han fyller också 90 år i oktober: – Det känns lite overkligt, men jag får finna mig i det, säger han. 30.9.2021 kl. 20:13

KLIMATET. Tanken om miljön och ekonomin är gemensamma nämnare till varför Simon Ekstrand kör elbil och Niclas Sjöskog biogasbil. Ekstrand har ännu en tredje orsak: intresset för teknik. – Visst känns det bra att veta att inget kommer ut ur avgasröret när jag kör, säger han. 29.9.2021 kl. 18:21

parrelation. Maria och Tomas Höglund har varit tillsammans i över 25 år. De är väldigt olika, men de är vänner. De har haft kriser i sitt äktenskap, men tillsammans känner de sig starkare. När de tävlade i Voice of Finland var det skönaste att inte vara ensam. 29.9.2021 kl. 09:22