Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Jaktlaget är hennes första bok.

”Jag är fascinerad av civil olydnad” – i hennes debutroman tröttnar jaktlaget på måsarna och papperskriget

romandebut.

En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för?

16.9.2020 kl. 18:30

– Det låter alltid lika galet när jag ska berätta om handlingen, säger Ulrika Hansson.

Men utgångspunkten för debutromanen Jaktlaget har förlaga i verkligheten. I flera år terroriserades ett par små sjöar i Terjärv av tiotusen par skrattmåsar som valt att häcka där.

– Allt var nersölat. Ljudet, den här kakofonin, var helt obeskrivlig. Och de som bodde vid sjön var förstås handfallna och olyckliga.

I hennes fiktiva version får några medlemmar i det lokala jaktlaget nog av måsarna och papperskriget och tar saken i egna händer.

– Jag är fascinerad av civil olydnad, säger hon och skrattar. Och det är ständigt på tapeten med skarvar och vargar.

Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Att skriva journalistiskt är något hon gjort länge, men på fiktionens bana gav hon sig in för bara några år sedan. År 2017 skrev hon en novell till Solveig von Schoultz-tävlingen och vann tredje pris.

– Därifrån fick jag inspiration och en puff: Kanske jag kan det här också.

Du hade inte burit på någon författardröm?

– Kanske någon hemlig, skämmig dröm, som man definitivt inte pratar högt om. Det har jag säkert haft ända sedan barndomen. Jag har alltid varit fascinerad av ord och böcker.

Hon tänker att alla former av skrivande stöder varandra.

– Om jag inte skulle ha jobbat så länge som jag gjort med att intervjua människor och med människomöten tror jag inte att jag skulle ha lika mycket stoff till mitt skönlitterära skrivande.

Miljön för hennes debut var självskriven.

– Jag har alltid varit fascinerad av och väldigt fäst vid min hembygd.

Som många exilösterbottningar kan hon märka att hennes Österbotten på avstånd blir ännu mer mytiskt.

Redan titeln avslöjar att jaktlaget har en central roll.

– Jag är fascinerad av laganda och lojalitet. Man försöker komma överens för att man har samma intresse, fastän man är väldigt olika som typer. Den dynamiken tycker jag är jätteintressant.

Jaktlaget är en manlig miljö. Här utnyttjar Hansson den jargong och det sätt att umgås som hon observerat och marinerats i under sin uppväxt. Att stiga in i huvudet på Bengt, en av romanens huvudpersoner och granne med den måsinvaderade sjön, kändes naturligt.

– Av alla karaktärer i boken så är jag mest lik honom.

Hon erkänner att själva jakten var ett obekant område.

– Jag har googlat mycket, hagelpatroner och magasinförlängare. Jag tänkte: hoppas att ingen konfiskerar min dator.

Egentligen började romanen som idéer till två noveller. Den om måsproblemet och jaktlaget – och en om en olycklig familj.

– När jag började skriva insåg jag att de passade ihop som två pusselbitar.

Den andra huvudtråden utforskar tacksamhet.

– Vi pratar väldigt mycket om att man har ett lyckligare liv om man kan känna tacksamhet. Det tror jag definitivt på själv och jag känner mig allt som oftast ögonblicksvis djupt tacksam. Men vi kan aldrig tvinga någon annan att känna tacksamhet. Jag ser den på ett vis som en gåva. Jag vet inte om vi kan träna oss i tacksamhet. Kan vi ordna en kurs i tacksamhet?

En tacksamhetskurs är ett av de sätt församlingen figurerar i romanen – i en roll som inte är odelat positiv.

– Den ordnade verksamheten framstår inte i så god dager – kanske lite på grund av en kursledare som vill göra det för enkelt för sig.

Samtidigt är det i församlingens serveringsgrupp som Inger, romanens andra huvudperson, finner en gemenskap.

– Om jag nu i efterhand analyserar mig själv är budskapet kanske att med ordnad verksamhet i församlingarna får vi vara väldigt varsamma med människor, vara beredda på att vad som helst ska få komma fram. Samtidigt visar det på det att församlingen inte är mer eller mindre än människorna i den.

Fiktionen lever i en annan sfär än texterna hon skriver i jobbet. – För mig är skönlitteratur lika med frihet, säger Ulrika Hansson. foto: Emelie Wikblad

Som småbarnsförälder med heltidsjobb – hur har du hittat tid att skriva?

– Det frågar jag mig också, skrattar hon.

Skrivkursen som ingick som pris i novelltävlingen var en avgöranden faktor, den gav nytt perspektiv på vad det innebär att ha tid att skriva. Har du tio minuter? Då tar du tio minuter.

– Det var en aha-upplevelse, man kan faktiskt göra det som om man har en tränings-app till exempel. Man gör sina sit-ups – varför inte skrivande?

Så när barnen lagt sig, då skrev hon.

– Ofta väldigt sent. Ibland när jag kom in i något skrev jag tills jag nästan slog huvudet i skärmen. Jag märkte att jag trivdes med att ha en parallell verklighet att stiga in i.

När bokdebuten blivit verklighet upplevde hon ett tag den tomhet som kan förknippas med att nå ett mål man strävat mot länge.

– Jag tänkte: Nu har jag skrivit mitt sista skönlitterära ord. Det kändes skrämmande och ledsamt. Jag är inte en sådan person där berättelserna bara flödar.

Men efter ett tag började små försiktiga idéer och tankar knoppas igen.


Vad gör du om du får två timmar för dig själv?

– Jag tror det blir en kombination av en promenad, gärna med musik i öronen, och att skriva.

Beskriv den plats där du känner dig mest hemma.

– Dels ett soffhörn, en bekväm och mjuk soffa med min familj omkring mig. Det är också landsbygdsmiljö. Skogar, sjöar, en veranda där det är tyst när jag stiger ut och där man hör en trana ropa på avstånd.

Vilken var den senaste bok som berörde dig?

– Peter Sandströms Kärleken är ett tamdjur. Ofta när jag läser både gråter och skrattar jag högt och den som råkar finnas i närheten tvingar jag att lyssna när jag högläser någon passage.

Nämn en sak du skulle vilja kunna göra.

– Får jag säga två? Crawla och spela munspel.

Emelie Wikblad



Å. Den teologiska utbildningen vid Åbo Akademi uppgår i en gemensam fakultet med psykologer, humaniora och religionsvetare. Inbesparingarna sköts genom pensioneringar. Prefekt Antti Laato är nöjd. 10.3.2014 kl. 14:03

Livets ord. Vid söndagens gudstjänst på Livets Ord i Sverige berättade rörelsens grundare pastor Ulf Ekman att han och hans hustru Birgitta under våren kommer att upptas i den Katolska kyrkan. 10.3.2014 kl. 13:59

påven. Registrerat partnerskap inte omöjligt i katolska kyrkan Påven Franciskus har i en intervju låtit förstå att katolska kyrkan kan komma att erkänna någon form av registrerat partnerskap i framtiden, skriver Dagen. 7.3.2014 kl. 14:46

Han är författare, programledare, bloggande fotbollsfantast och känd kristen krönikör i Sverige. – För att få in min första krönika om tro i Expressen krävdes det en hel del övertalning, berättar Marcus Birro. Nu har han gett ut ett eget evangelium. 6.3.2014 kl. 09:00

Patrik Hagman. Mia Bäck och Patrik Hagman ger i ett långt diskussionsinlägg fram sina tankar kring kyrkans framtid. Varje kris är också möjlighet, konstaterar de. 5.3.2014 kl. 09:05

sexuella minoriteter. Nytt nätverk för förföljda Ett interreligiöst nätverk för personer av olika kön, sexuella inriktningar, identiteter och uttrycksformer grundades i Sydafrika i januari (GIN-SSOGIE). 5.3.2014 kl. 08:59

Ukraina. I lördags vädjade kyrkorna i Ukraina om hjälp och reaktioner på Rysslands inblandning i krisen i landet. 3.3.2014 kl. 15:16

Karleby. I en skrivelse riktad till både det svenska församlingsrådet i Karleby och till domkapitlet i Borgå, uttrycker dryga 150 församlingsbor sitt djupa missnöje över valprocessen inför kyrkoherdevalet i Karleby. 3.3.2014 kl. 15:00

björn vikström. Både staten och kyrkan inser att det börjar vara dags att frångå det gamla systemet, där kyrkan ersätts med den andel ur samfundsskatten. Så kommenterar Björn Vikström ekonomin kring de uppgifter kyrkan sköter åt samhället. 28.2.2014 kl. 12:25

slef. Sedan 2007 har de finska Esboförsamlingarna inte beviljat budgetmedel åt Svenska lutherska evangeliföreningen (Slef) och dess finska motsvarighet, på grund av organisationernas bibelsyn. Nu föreslår Esbo samfällighets gemensamma kyrkoråd, med rösterna 7–6, att bidragen ska återinföras. 28.2.2014 kl. 10:51

dialekt. Våra svenska dialekter kan vara många saker: ett modersmål, ett uttryck för komik eller varför inte ett känslospråk i kyrkan? 28.2.2014 kl. 10:24

idrott. I framtiden ska John Vikström-priset årligen delas ut. Det är kyrkans delegation för motion och idrott som tagit initiativ till priset, som ska tilldelas personer och organisationer som verkat för samarbete mellan kyrka och idrott. 27.2.2014 kl. 10:49

romeo kabwe. För Romeo Kabwe är varje kund en medmänniska som ska bemötas med respekt och kärlek. Tolv år gammal tvingades han fly undan kriget, ensam och utan sin familj. Det var ett extremt hårt sätt att lära sig värdesätta de människor vi har omkring oss. 27.2.2014 kl. 00:00

Kyrkpressen. May Wikström, chefredaktör för Kyrkpressen, hälsar alla med intresse för Svenskfinland, kyrka och samarbete välkomna till ett öppet rådslag i Tammerfors. 26.2.2014 kl. 13:45

hemlösa. Under sportlovsveckan i södra Finland fick trettio hemlösa personer bo i privata hem. Initiativtagaren till projektet Toisenlainen hiiihtoloma (Ett annorlunda sportlov) är Marjaana Toiviainen. 24.2.2014 kl. 12:30

JÄMSTÄLLDHET. – Våra föreningsmedlemmar har lika stor rätt att vistas överallt som andra människor, säger Muluken Cederborg som jobbar som koordinator för DUV Mellersta Nyland. Föreningen fyller 50 år i år. 1.3.2022 kl. 11:00

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, är under våren frivilligarbetare inom Slef och undervisar på en bibelskola i Asella, Etiopien. 15.2.2022 kl. 15:18

vrede. Som 27-åring vågade Tabita Nordberg äntligen möta sin sorg. Hon har brottats med Gud – och vreden förde dem närmare än någonsin förr. 16.2.2022 kl. 08:00

KARRIÄRBYTE. Efter åtta år som kantor bytte Niclas Nylund ut att körövningarna mot körningarna. Nu har han kört buss i snart femton år. 17.2.2022 kl. 12:00

mariehamn. – Det var som ett flygplan hela orgeln, konstaterade Kaj-Gustav Sandholm när han som barn bestämde sig för sitt drömyrke. 15.2.2022 kl. 10:36