Jag kör genom ett sommarfagert landskap med sjöns glittrande vatten mellan vitstammiga björkar, förbi häggen med sina vita hängen maffig som en gräddtårta, maskrosorna som små solar vid dikeskanten och i bersån bjuder syrenen på kalas.
I hagen lyser rödkindade smultron, söta och solvarma av julihettan, som barnen plockar och trär på strån. Nyponrosens cerisefärgade blommor vaknar av morgondaggen och väntar på att småningom förvandlas till orangeröda små klot.
Resan går förbi böljande gulnande vetefält i augustiskymningen och i trädgårdarna dignar äppelträden av sina frukter färdiga att plockas. I skogsbrynet rodnar lingonen så rara och vittnar om en septemberdag med hög och klar luft.
Parkens alla träd skiftar i guldgula och röda nyanser där höstblåsten får bladen att sväva fritt och nå marken som frosten färgat vitkrispig och skör.
Himlen höljer sig i blygråa moln i väntan på att den första snön ska falla.
Och den vackra sommaren är endast ett ljuvt minne i form av en ensam pressad rosenknopp mellan prassliga psalmboksblad.
På väg genom livet och dess skiftande årstider.
Jag stannar slutligen till vid ett grovhugget kors på en enslig kulle i tacksamhet, innan slutdestinationen; den tomma graven i klippan. Där Livet segrade – för att du och jag ska få leva.
Det min vän är en oändlig nåd och en kärlek så stor.
Ann-Katrin Svenns är byråsekreterare i Korsholms kyrkliga samfällighet.
