Jag minns den första tiden när #metoo tog fart. Äntligen blev det allmänt känt att vi inte bara har hittat på. Det pratades i kafferum, vid middagsbord och på fester.
Det kändes befriande att bli tagen på allvar, samtidigt som vissa reaktioner var jobbiga. Många, som sällan själva hade blivit utsatta för sexuella trakasserier, var förvånade och arga. ”Hur kan detta hända?” eller ”Varför säger du inte till och går iväg?” Jag blev trött på att utbilda. Jag hade också glömt bort att förvånas. Strategier för att komma ur jobbiga situationer hörde till mitt vardagsliv. Att någon var förvånad bekräftade bara att alla miljontals berättelser inte hade tagits på allvar förut.
I skrivande stund fylls medier av innehåll om rasism. Jag hoppas att detta stämmer även när du läser detta. Jag hoppas att även detta ämne når över nyhetströskeln, också till alla som inte redan var medvetna om problemen. Jag hoppas att fler sväljer sin stolthet och kommer med.
Jag är själv vit och har inte blivit utsatt för diskriminering eller trakasserier på grund av min hudfärg. Jag trodde också länge att det var ovanligt i Finland, och att det räckte med att jag själv inte sade fula saker. Nu vet jag bättre, även om jag har en hel del att lära mig.
Men några saker vet jag. Jag har ett ansvar. Jag ska lyssna på den som berättar, och acceptera att jag inte vet mest. Jag ska ta reda på och föra informationen vidare. Jag ska tala med mina utsatta vänner och bekanta på deras villkor och inte på mina. Och jag ska inte uttrycka min förvåning inför den som själv är utsatt. Hen har för länge sedan glömt bort att vara förvånad, och min förvåning är bara beviset på att jag inte har lyssnat tillräckligt.
