Som tjugoåring har Henrik Wikström trasslat till sitt liv ordentligt. Då predikade hans syster för honom och han började läsa Bibeln.
– Jag var som Paulus på vägen till Damaskus. Fjällen föll från mina ögon. Jag insåg att Gud faktiskt fanns och fick ett ansikte i Jesus.
Han blev, bokstavligen, en ny människa. Han slutade dricka, hittade en kristen flickvän, läste på kvällsgymnasiet och skrev studenten, grundade familj. Men han drömde inte om att bli präst utan läkare. Han tänkte börja med att blir sjukskötare. Fem gånger sökte han förgäves in för att studera sjukvård.
– Efter det femte inträdesprovet åkte jag till stugan för att vila ut. Den natten kom Gud till mig i en dröm. Han sa: Jag kan göra dig till läkare, om du vill, men jag skulle vilja att du blev präst. I drömmen svarade jag som jag skulle ha gjort i verkliga livet: Som du vill. Jag sökte in till teologiska fakulteten och där kom jag in genast.
För honom är prästyrket ett kall. Ofta märker han att yngre präster inte alls uppfattar sitt uppdrag på samma sätt.
– Prästjobbet har blivit ett mediesexigt jobb. Det finns teologer som aldrig läser Bibeln, som inte har någon relation till den eller anser att det är viktigt att undervisa om Bibeln. Många som vill göra något ”nyttigt” söker sig till kyrkan. Överallt stöter jag på dem, de är i en konstant kris med sin yrkesidentitet och jag undrar: Vad trodde du att det var? Greenpeace?
För honom är församlingen det ställe där verkligheten är större än tid och rum. Han jämför sitt uppdrag med soldatens.
– Att du är trogen det du gör. Du tänker att du tjänar ett större syfte, som man gör i ett krig. Du kan inte gnälla om dina rättigheter om jobbet går ut på att bära en fackla genom årtusendena, i väntan på att Jesus ska återvända.
Han har svårt med att kyrkan försöker göra kristendomen lätt och oförarglig.
– Vi försöker göra kristendomen lättare genom att säga: nu kräver vi inte längre någonting av någon. Men då kan man ju inte längre finna något som förändrar ens liv.
Hans erfarenhet visar att de som kommer från gatan, de fattiga och svaga, inte känner att starka ord om synd och räddning är dömande.
– Det är bara medelklassen som känner sig kränkt. Det är medelklassen som sitter där med sitt konstant dåliga samvete och sina livskriser och önskar att ingen längre skulle kräva något av dem. Fattiga och hungriga vill att världen ska ha en struktur, och då måste man kunna säga: så här är det.
– Nu tänker folk att jaså, ska vi alltså börja döma folk. Men det är inte det jag menar. Jag tror inte på att predika lag och evangelium. Jag tror att folk har dåligt samvete och vet när de har gjort fel, ingen behöver berätta det för dem. Men de behöver nåd ändå.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
