Otto Gabrielsson bor i Stockholm. Han läser till att bli psykolog vid Karolinska Institutet.

Om att ursinnigt gripa efter en far som inte går att nå

recension.

Otto Gabrielssons bok "Vildhavre" är en rasande uppgörelse med att han är Jörn Donners bortglömda son.

6.5.2020 kl. 11:46

Vad gör det med en människa att växa upp utan en pappa? Vad gör det med en människa att ha en pappa som är ständigt närvarande i offentligheten, men frånvarande i det egna livet?

Vad gör det med en son att ständigt tänka på och längta efter sin far, medan han vet att hans känsla är obesvarad, skamlig och frånstötande – också för honom själv?

Otto Gabrielssons bok Vildhavre. Sista brevet till pappa (Schildts & Söderströms) är en rasande, bitter, och skoningslös uppgörelse med det faktum att han är Jörn Donners bortglömda son, den som Donner i sin bok Mammuten kallar ett ”misstag”. Det är där det börjar. Det är där raseriet blir ohämmat, en sorts hämnd.

Otto Gabrielsson växte upp i Sverige. Kontakten till pappan var sporadisk. Till bokens mest hjärtskärande ställen hör beskrivningarna av den korta fadersnärvarons tanklösa slarvighet.
Otto Gabrielsson är skoningslös mot sin far, men han är också skoningslös mot sig själv. Han beskriver sig själv som en kort, osportslig man som kämpar med depression, ångest och alkoholberoende. Aldrig är skammen tydligare och mer kännbar för läsaren än när han liksom på måfå vandrar omkring från krog till krog i Stockholm, enbart för att någonstans hitta någon (kanske en kulturperson eller kanske en finne) som vet vem Jörn Donner är, och för vilken han kan berätta att han är Jörn Donners son.

I anteckning efter anteckning bygger han bilden av en person som på något grundläggande sätt misslyckats med att vara son, och därmed med att vara människa. Som läsare vill man ställa sig upp och skrika: Ge upp fadern! Ditt värde mäts inte av hans blick!
Och samtidigt vet vi ju att det som inte går att komma undan ständigt måste förfölja oss.

Pappan på piedestalen är samtidigt den person han måste riva ner. Han hånar sin far för böckerna, för behovet av uppmärksamhet, för att verka ställa upp motvilligt i den offentlighet som han samtidigt suktar efter.

Och ändå är det samma uppmärksamhet han själv söker – liksom i ett tragiskt eko – då han träffar på finska fyllon och njuter när han hör dem säga att Donner inte är en riktig finne.
Ibland kan man känna att hans skott flyger förbi. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i det bittra i att utanförskapet inte enbart handlar om ett utanförskap i en relation eller familj utan en hel kultur, vars subtila koder den finlandssvenska läsaren kan känna att han inte har perfekt gehör för.

Det värsta, tänker jag, är ändå hur tydligt det blir att ett barn som inte växer upp med sin förälder kan bli någon att tycka om eller inte tycka om. Det hemska är att barnets personlighet på det viset blir en prestation. När man växer tillsammans växer man ändå – oftast – in i varandra. Förhållandet blir mer oproblematiskt, mer accepterande.

När jag läser om Gabrielssons Finlandsbesök hos sin ointresserade far påminns jag om scenen i Linn Ullmans bok De oroliga, där hon berättar om hur hon träffade sin far Ingmar Bergman om somrarna och bokades in på audienser där hon skulle berätta om sitt liv. Hur ett barn kan känna av pressen att vara intressant och behaglig, hur ett barn kan känna att det brister.

Den här boken är inte alltid fängslande. Det är ett brev till en pappa, men bitvis hade önskat att också annat fått plats, exempelvis mamman. Men oftast är den skakande i sin bara längtan.

”Längtan efter att bli älskad är så farlig”, skriver Otto Gabrielsson. Jag tänker att det egentligen är det hela boken handlar om, hur den hopplöst älskande saboterar sitt liv genom att vägra ge upp det omöjliga. Som en sista nickning till fadern är texten ursinnig, rak, skamlös och ställvis riktigt pinsam.

Sofia Torvalds



konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17

Nekrolog. Anita Höglund, omtyckt krönikör och tidigare redaktör vid Kyrkpressens föregångare Församlingbladet, har dött. 25.6.2024 kl. 10:44

INGERMANLANDS KYRKA. Missionsorganisationerna har svarat på biskopsmötets frågor om prästvigningarna i Sankt Petersburg. Den ena av dem utmanar biskoparna om hur man tillämpar och tolkar ett missionsavtal. 10.6.2024 kl. 15:50

lekholmen. Nora Sønnerstad är hjälpledare vid Johannes församlings skriftskolläger för tredje sommaren. Hon kommer också att jobba som holmungdomsledare med den öppna verksamheten. Bara tanken att vara på Lekis halva sommaren och kalla det för mitt sommarjobb är ganska ”win-win". 29.5.2024 kl. 20:32

ungdomsarbete. TV-talang blir ny sakkunnig för ungdomsfrågor vid kyrkans svenska central. Han får bland annat ansvar för UK - Ungdomens kyrkodagar 6.6.2024 kl. 12:00

BESVÄR. Två medlemmar i Petrus församlings församlingsråd har lämnat in ett så kallat kyrkobesvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över domkapitlets beslut att välja Pia Kummel-Myrskog till kyrkoherde i Petrus församling. 5.6.2024 kl. 21:13

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46

SAMKÖNADE PAR. Jenny Jansson var delegat vid Metodistkyrkans generalkonferens när samfundet fattade beslut om att godkänna samkönade vigslar. 3.6.2024 kl. 20:28

INGERMANLANDS KYRKA. Den ingermanländska kyrkans präster skapar förvirring bland kyrkfolket, säger ärkebiskop Tapio Luoma. I vems mässa går man, till vilken kyrka blir ens barn döpt? 3.6.2024 kl. 10:00

STIFTSFULLMÄKTIGE. Anita Ismark fortsätter leda stiftsfullmäktige. Missnöje med att den konservativare kandidatlistan blev illa representerad i personvalen. 30.5.2024 kl. 18:45

SOMMARLÄGER. – Arrangörerna får akta sig, för jag tror det kommer mer folk i år än ifjol då de som avvaktade får höra att lägret funkar bra i Nykarleby också, tror Anna Finell. 29.5.2024 kl. 20:04

sverige. I Arjeplog i Norrbotten i Sverige har det varit tradition att hålla högstadiets avslutning i kyrkan. Under pandemin föll den traditionen bort och skolan började fira avslutning i klassrummet i stället. 29.5.2024 kl. 19:38

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54