Otto Gabrielsson bor i Stockholm. Han läser till att bli psykolog vid Karolinska Institutet.
Otto Gabrielsson bor i Stockholm. Han läser till att bli psykolog vid Karolinska Institutet.

Om att ursinnigt gripa efter en far som inte går att nå

recension.

Otto Gabrielssons bok "Vildhavre" är en rasande uppgörelse med att han är Jörn Donners bortglömda son.

6.5.2020 kl. 11:46

Vad gör det med en människa att växa upp utan en pappa? Vad gör det med en människa att ha en pappa som är ständigt närvarande i offentligheten, men frånvarande i det egna livet?

Vad gör det med en son att ständigt tänka på och längta efter sin far, medan han vet att hans känsla är obesvarad, skamlig och frånstötande – också för honom själv?

Otto Gabrielssons bok Vildhavre. Sista brevet till pappa (Schildts & Söderströms) är en rasande, bitter, och skoningslös uppgörelse med det faktum att han är Jörn Donners bortglömda son, den som Donner i sin bok Mammuten kallar ett ”misstag”. Det är där det börjar. Det är där raseriet blir ohämmat, en sorts hämnd.

Otto Gabrielsson växte upp i Sverige. Kontakten till pappan var sporadisk. Till bokens mest hjärtskärande ställen hör beskrivningarna av den korta fadersnärvarons tanklösa slarvighet.
Otto Gabrielsson är skoningslös mot sin far, men han är också skoningslös mot sig själv. Han beskriver sig själv som en kort, osportslig man som kämpar med depression, ångest och alkoholberoende. Aldrig är skammen tydligare och mer kännbar för läsaren än när han liksom på måfå vandrar omkring från krog till krog i Stockholm, enbart för att någonstans hitta någon (kanske en kulturperson eller kanske en finne) som vet vem Jörn Donner är, och för vilken han kan berätta att han är Jörn Donners son.

I anteckning efter anteckning bygger han bilden av en person som på något grundläggande sätt misslyckats med att vara son, och därmed med att vara människa. Som läsare vill man ställa sig upp och skrika: Ge upp fadern! Ditt värde mäts inte av hans blick!
Och samtidigt vet vi ju att det som inte går att komma undan ständigt måste förfölja oss.

Pappan på piedestalen är samtidigt den person han måste riva ner. Han hånar sin far för böckerna, för behovet av uppmärksamhet, för att verka ställa upp motvilligt i den offentlighet som han samtidigt suktar efter.

Och ändå är det samma uppmärksamhet han själv söker – liksom i ett tragiskt eko – då han träffar på finska fyllon och njuter när han hör dem säga att Donner inte är en riktig finne.
Ibland kan man känna att hans skott flyger förbi. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i det bittra i att utanförskapet inte enbart handlar om ett utanförskap i en relation eller familj utan en hel kultur, vars subtila koder den finlandssvenska läsaren kan känna att han inte har perfekt gehör för.

Det värsta, tänker jag, är ändå hur tydligt det blir att ett barn som inte växer upp med sin förälder kan bli någon att tycka om eller inte tycka om. Det hemska är att barnets personlighet på det viset blir en prestation. När man växer tillsammans växer man ändå – oftast – in i varandra. Förhållandet blir mer oproblematiskt, mer accepterande.

När jag läser om Gabrielssons Finlandsbesök hos sin ointresserade far påminns jag om scenen i Linn Ullmans bok De oroliga, där hon berättar om hur hon träffade sin far Ingmar Bergman om somrarna och bokades in på audienser där hon skulle berätta om sitt liv. Hur ett barn kan känna av pressen att vara intressant och behaglig, hur ett barn kan känna att det brister.

Den här boken är inte alltid fängslande. Det är ett brev till en pappa, men bitvis hade önskat att också annat fått plats, exempelvis mamman. Men oftast är den skakande i sin bara längtan.

”Längtan efter att bli älskad är så farlig”, skriver Otto Gabrielsson. Jag tänker att det egentligen är det hela boken handlar om, hur den hopplöst älskande saboterar sitt liv genom att vägra ge upp det omöjliga. Som en sista nickning till fadern är texten ursinnig, rak, skamlös och ställvis riktigt pinsam.

Sofia Torvalds

Den kyrkliga samfälligheten i Borgå, där den svenskspråkiga sidan är i ständig minoritet, visar inga tecken på att vilja restaurera det svenska församlingshemmet, som är fuktskadat och saknar varmvatten.

Borgå. Tålamodet tryter i Borgå. – Det är kanske dags att hyra lokal i stället för det fuktskadade svenska församlingshemmet, säger kyrkoherde och domprost Mats Lindgård. 11.9.2020 kl. 10:06
Tre sägs upp i Kronoby församling, meddelar kyrkoherde Anders Store idag.

kronoby. Samarbetsförhandlingarna i Kronoby församling har avslutats. En kantor, en kanslist och en församlingsmästare sägs upp. 10.9.2020 kl. 15:46
I maj 2017 såg det ut så här när  finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar och finska kyrkodagar ordnades i Åbo – då som en del i firandet av reformationens märkesår.

Kyrkodagar. De finlandssvenska kyrkodagarna i Mariehamn får en annorlunda och mer lokal prägel. Arrangörerna tycker ändå det är viktigt att samlas även under rådande omständigheter. 9.9.2020 kl. 14:04

stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17
Församlingens missionskrets och andra frivilliga ger värmande sockor åt de nydöpta.

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06
Biskoparnas syn på hur kyrkans äktenskap borde se ut placerar sig över hela skalan.
På bilden fr.v. biskoparna Keskitalo, Åstrand, fältbiskop Pekka Särkiö, Repo, Hintikka, Kalliala, ärkebiskop Luoma, Jolkkonen, Peura, Häkkinen och Laajasalo.

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17
Gustav Björkstrand är aktuell med biografin ”På avstånd ser man klarare”.

Bok. När Gustav Björkstrand skrev sin självbiografi upptäckte han nya perspektiv.Han har också fått syn på nya sidor av sig själv, till exempel en dragning till mystik. 3.9.2020 kl. 13:28
Esbokören Furorna uppträder iförda munskydd.

körsång. Den här hösten får församlingarnas körer fundera på om de kan öva trots smittorisken. En del ställer in, andra sjunger i mindre grupper, vädrar och håller avstånd. 2.9.2020 kl. 09:06
Daniela Strömsholm är musikledare i Matteus församling. Hennes favoritplats i stan: "I mina löpskor på Blåbärslandet, med utsikt över vattnet och Helsingfors. Där uppfylls jag av tacksamhet och frihet och känslan av att det här är min stad."

föräldraskap. "Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista." 2.9.2020 kl. 00:01
Det går att spara pengar genom att laga maten själv, storhandla och lägga upp ett basförråd av matvaror. Att laga mat är något man lär sig genom att pröva sig fram – våga testa!

studieliv. För många innebär studietiden att man flyttar hemifrån och ska lära sig att få vardagen i det egna hemmet att fungera. Marthaförbundets ekonomirådgivare Mia-Maja Wägar tipsar om hur man styr upp vardagen. 2.9.2020 kl. 00:01
Slutet nått