Det var en utmaning för alla församlingar jag känner till. Ingen hade ju förväntat sig beskedet att nu om en vecka ska alla börja sända live, säger Tommy Rannanpää som är ungdomsarbetsledare i Korsholms svenska församling.
Att strömma video på nätet är inte så krävande i teorin, allt som behövs är en smarttelefon och en internetuppkoppling. Det var så många församlingar kom igång.
I Korsholms svenska konstaterade man ändå att man ville höja kvaliteten genom att banda in gudstjänsterna i förväg och utnyttja flera kameror, mikrofoner och mixerbord. Ju mer man vill få kontroll över ljudkvaliteten och kameravinklarna, desto mer växer kraven på utrustning, tekniskt kunnande – och tid.
Tommy Rannanpää fick börja friska upp gammal kunskap.
– Jag har haft som hobby att filma, men det har lite legat på hyllan de sista åren.
Tekniken för med sig diverse utmaningar, och mer och mindre roliga anekdoter – som när de i några veckor funderade på varför kameran alltid stängde av sig själv mitt i predikan. (Det visade sig vara en begränsning inprogrammerad i den typen av kamera de använder.)
Församlingen gör även andra videor och innehåll på nätet, för till exempel barn- och ungdomsarbetet. För Tommy Rannanpää har ändå gudstjänsterna varit i fokus – en helt ny arbetsbild.
– Jag har räknat att en gudstjänst för mig har tagit 20 till 25 timmar att jobba med.
Men han ser också de positiva sidorna.
– Man lär sig nya saker. Och problemen man möter gör att man får erfarenhet av vad som fungerar och vad som kan utvecklas.
Till exempel har de konstaterat att kortare gudstjänster och korta videoklipp går bäst hem.
”Vi borde vara på nätet”, har han och hans kollegor tänkt tidigare. Nu när de tvingas lära sig programmen och tekniken tror han att det är något de kan ta med sig framöver, till exempel i form av mer online-verksamhet för ungdomar.
– Det skulle kännas tråkigt att bara kasta bort den här kunskapen.
Vi är inte tv-evangelister
Att leda gudstjänsten framför en kamera istället för en församling är också en helt ny erfarenhet för de flesta.
– De flesta av oss är inte tv-evangelister. Vi är inte vana med att ha en kamera som tittar skoningslöst på oss, så redan det känns spännande, säger t.f. kyrkoherde Rune Lindblom.
Han saknar att se församlingsbornas ansikten, ögonkontakten med dem han talar till.
– Vi ser hur människor reagerar: Nu tappade jag konfimanderna, nu är jag tråkig. Nu sa jag någonting som intresserar honom, nu vill han veta mera.
Det är en kontinuerlig feedback: det här funkar, det här funkar inte.
– Allt det blir borta när det enda man har framför sig är en kamera och en uttråkad kamerakille som tar det här tredje gången. Om man inte är van att uppträda för en kamera så blir det platt.
Rune Lindblom berättar om en präst som bad sina församlingsbor ta selfies, som prästen printade ut och tejpade fast på kyrkbänkarna.
– Jag föreställer mig nog den församling jag brukar ha där. Jag tror att till stor del är det ju samma människor som tittar.
Församlingen kanske når ut längre nu, när man bara klicka sig in för att ta del av en live-sändning.
– Men jag kan ju inte tänka mig Lovisabon som i misstag landade i Korsholms svenskas flöde, utan det är nog dem jag brukar ha i bänkarna som jag skriver predikan för.
