I butiken Lundagård i Jakobstad. Aja Lunds samlande är både jobb och hobby.

Våra saker blir konservburkar för våra känslor

samlare.

Man ska inte samla skatter på jorden, men tänk om sakerna är terapi, lek, möten och känslobehållare?

7.12.2019 kl. 11:13

– Min pappa dog när jag var tolv. Jag hade en idyllisk barndom, men då gick idyllen sönder, säger Aja Lund, fotograf, konstnär och samlare.

Efter sin pappas död samlade hon ihop de föremål hon förknippade med sin pappa och satte dem i en rödrosig chokladask som han hade haft på nattduksbordet.
– Jag tog det ganska rationellt då, kanske som ett skydd. Men sorgen efter pappa har kommit etappvis och följt mig hela livet: jag sörjer lite i taget.

Hon har alltid samlat. Först servetter, stenar, tepåsar, idag allt från dockskor till pianotangenter. I sina föremål förvarar och sparar hon sina känslor. Föremålen bär på det som det inte finns ord för, men de möjliggör också möten kring det som det inte finns ord för. I sin bok Jag är en samlare, jag vill ha mer! berättar hon om sitt eget samlande, men också om andras.
– Det intressanta är att samlandet och samtalen om föremålen ofta leder fram till något ganska svårt. Jag har aldrig varit särskilt mån om att ta reda på fakta eller historia om mina föremål. Jag kopplar inte mitt intellekt till föremålen, utan min känsla. Det är som med kärleken, det är någon sorts magi i det.

Hon tror att många samlare gömmer känslorna bakom sina föremål genom att intellektuellisera. Det är en njutning att umgås med sakerna och då vill man kanske inte prata sönder den. Att samla på föremål handlar inte bara om att gilla antikviteter eller om att tvångsmässigt omge sig med berg av grejer.
– Jag anser att föremålen gör oss personliga. De kan också vara väldigt kontaktskapande. För mig är samlandet en sorts terapi. Men det finns också en lättsamhet och lek i samlandet, något som inte alls är problematiskt utan handlar om lust.

Föremålen kan också berätta något om en händelse eller relation som varit viktig för oss.
– Föremålen blir som konservburkar för något berörande som vi varit med om.

För Aja Lund står sakerna för något positivt. Hon vill ha alla sina saker även om hon samtidigt kan känna att det är betungande att ha så mycket.
– Jag hinner inte vara med alla mina saker!

När hon träffar människor som ska göra sig av med saker – till exempel när de ska städa upp i sina föräldrahem och sälja rubbet – märker hon att det är väldigt känsliga situationer man kommer in i.
– Det är mycket sorg. När vi reder upp ett hem, när vi flyttar eller går vidare, kan sorg över sådant som vi inte fick representeras av föremål. Vi möts av känslan att livet kanske inte blev som vi hoppats på. Då tar vi ett föremål som ersättning för den känslan.

Hon kan inte svara på frågan om vilka föremål som är hennes viktigaste. Det skulle vara som att svara på frågan vilket barn som är hennes favoritbarn.
– Att jag samlar på så mycket material – trä och tyg och metall – kan jag uppleva som belastande. Jag lever i en mitt-i-livet-insikt om att livet är ganska kort. Jag har samlat väldigt mycket fram tills nu, och nu har halva livet gått och jag måste börja avsamla mig. Mitt materialsamlande påminner mig om min egen dödlighet.

För boken fotograferade hon till exempel sina samlingar av penslar och porslinsskärvor.
– Så satte jag dem på ekorosklasset, och jag var så nöjd! Men sen var jag där och plockade bort dem och satte dem in i förrådet igen.

Skärvorna fick stanna för att hon hade en fotoidé för dem. Med penslarna var det mer diffust.
– De är så fina, så vackra, jag har umgåtts med dem. Jag har egentligen inte ångest, men jag har mycket känslor: mycket sorg och saknad och drömmar och längtan och passion i mig. När jag målar – och jag målar mycket – då bearbetar jag allt det, jag målar in mina tankar och känslor i väggar, golv och tak hemma hos oss. När jag målar pratar jag kanske högt, jag kanske ber, jag kanske gråter, jag kanske lyssnar på en podd, jag kanske pratar i telefon med en vän. Mycket målande har gjorts i hemmet, som är en viktig plats för mig. Att inreda, att hålla på med hemmet, är mitt sätt att uttrycka någon form av omsorg och kärlek när jag kanske inte alltid klarar av att göra det i ord och handling.

I Bibeln står det att man inte ska samla skatter på jorden. Tänker du på det någonsin?

– Jag är uppvuxen med en stark bibeltro och tar seriöst på bibelordet, så för mig är det där ett problem som jag inte direkt har ett svar på. Visst kan jag se på sakerna som en form av missbruk och beroende, men jag kommer också till att det är mänskligt. Vem av oss har inte någon form av beroende?

Hon samlar ju inte på sakerna bara för att ha dem. För henne är de avkoppling, lek, något som förenar henne med andra.
– Jag kan ju också vara med Gud med mina saker.

Att skriva en bok om samlandet har varit svårt, för det känns egocentriskt, som om hon framhävde sig själv och provocerade – vilket hon också gör.
– Men jag vill bjuda på det personliga för att skapa möten och berättelser. Jag tror ju inte att vi ska leva genom saker utan gå bortom dem och söka människomöten, och Gud. Eller i omvänd ordning …

Egentligen tror hon att vi ska börja med att söka Gud.
– Men jag är väldigt dålig på det. Där finns det mycket skuld och dom i mig, i att jag hela tiden misslyckas så mycket med allt jag tror på. Men jag övar mig på att gå mot nåden och kärleken.

Sofia Torvalds



Kyrka. En färsk undersökning visar att två procent av prästerna i lutherska kyrkan har för biktsamtal med personer som utnyttjat barn sexuellt. - I kyrkans själavårdande arbete möter man i första hand de som blivit offer för utnyttjande, säger Kimmo Kääriäinen, chef för Kyrkans forskningscentral. 17.6.2010 kl. 00:00

Kultur. För tjugo år sedan berättade Karl-Erik Wikström om sina erfarenheter av att vara mobbningsoffer i en intervju i Kyrkpressen. Sedan dess har mycket hänt. Nu debuterar han som författare. 17.6.2010 kl. 00:00

Ledare. ”Ingen av er tror på allvar, om ni inte hoppas att andra ska få det ni själva önskar få.” I helgen samlades Finska Missionssällskapet (FMS) till årsmöte och sommarfest i Varkaus. FMS är den största av kyrkans sju officiella missionsorganisationer. 17.6.2010 kl. 00:00

May Wikström. Vår utlandssejour förnyade vårt böneliv. Närmare bestämt i form av Cicer arietinum, bönan Chickpea, som på svenska har det missvisande namnet kikärt. 17.6.2010 kl. 00:00

Samhälle. Kyrkan har varit en betydande initiativtagare till det som kallas ansvarsfulla placeringar. Men vad är det och är det ansvarsfullt ”på riktigt”? 16.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Domkapitlet hörsammade Erik Vikströms begäran om att beskyllningarna mot honom bör utredas. En genom- gång av diarieböcker från en 24-årsperiod är snart klar. 16.6.2010 kl. 00:00

Samhälle. Många journalister är okunniga när det gäller kyrkliga frågor. Det vill Lucas Snellman vid Kyrkans svenska central gärna råda bot på. 14.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Svenska församlingen tappar ett mandat i det gemensamma kyrkofullmäktige i Sjundeå, rapporterar Västra Nyland. 14.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Finska missionssällskapets missionsfest samlade omkring 15 000 människor under tre dagar. Under lördagens årsmöte valdes ny styrelse. 14.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Förra veckan inleddes pilgrimsvandringssäsongen på de större pilgrimslederna i Finland. 14.6.2010 kl. 00:00

Kultur. Hur och var blir en lösryckt idé en hel bok? Vi bad författarna Birgitta Boucht, Robert Åsbacka och Katarina Gäddnäs att glänta på locket till kreativiteten. 12.6.2010 kl. 00:00

Kyrka. Frikyrkornas tredje gemensamma sommarkonferens pågår i Jakobstad. 11.6.2010 kl. 00:00

Människa. Respekterad kommentator i danska medier. Samlar de duktigaste krafterna runt sig. Har en lätt arrogant ledarstil.  Omdömena om Kristeligt Dagblads chefredaktör Erik Bjerager pekar alla åt samma håll. 10.6.2010 kl. 00:00

Johan Sandberg. Hur ska det tolkas då gästerna svarar ”jag kan nog ta” på frågan om de vill ha kaffe eller en bit choklad? Vill de eller vill de inte ha? Anser de att de gör en god gärning och uppoffrar sig för att få slut på kaffet eller chokladen? 10.6.2010 kl. 00:00

Ledare. Tiggaren utanför stora varuhuset böjer ansiktet mot gatan i samma vinkel som de enkla buketterna med liljekonvaljer intill. Knappast har hon en aning om vilken debatt hon väckt på hög politisk nivå. 10.6.2010 kl. 00:00

jordfästning. Det begränsade deltagarantalet vid kyrkliga förrättningar har väckt många frågor. Nu är direktiven reviderade: nära anhöriga får delta även om de är fler än tio personer. 18.3.2020 kl. 20:05

strömning. Att strömma andakter och gudstjänster är nytt i många församlingar, men Kent Danielsson satte igång genast, även om han är nybörjare. 18.3.2020 kl. 16:08

Modernitet. Mikael Kurkiala är kulturantropologen som länge trodde att kyrkans språk och ritualer tillhörde de andra – inte honom. I dag är han omvärldsbevakare för Svenska kyrkan och tycker att kyrkan tillhör alla, inte bara de troende. 18.3.2020 kl. 12:43

coronaepidemin. I hela Europa kämpar kyrkorna med samma problem: hur ska man ha kontakt med församlingsmedlemmarna, men samtidigt skydda dem från att bli smittade av coronaviruset? 17.3.2020 kl. 17:27

coronaepidemin. Kyrkliga förrättningar sköts nu med undantagsarrangemang: högst tio kan delta. Till gudstjänst samlas församlingen inte fysiskt. – Men vi har inte släckt lamporna, säger biskop Bo-Göran Åstrand och hoppas på fungerande tekniska lösningar ute i församlingarna 16.3.2020 kl. 21:06