Fattigdomen på trappsteget

Men som Frank Johansson, verksamhetsledare för Amnesty International i Finland påpekar låter hon oss se den europeiska fattigdomens ansikte. Det går inte längre att blunda, inte längre att förskjuta – för liksom andra EU-medborgare har hon rätt att röra sig fritt här.

Häromveckan samlades toppforskare från Finland och Sverige till ett omfattande fattigdomsseminarium på Hanaholmen. Fattigdomens ansikte och relativitet var ett återkommande samtalsämne bland dessa toppforskare. Här handlar det både om samhällssystem och om attityder. Det lyftes fram av forskaren Tapio Salonen från Linnéuniversitetet, själv son till finska föräldrar som sökt inkomstmöjligheter på andra sidan viken.
Salonen bekräftade att det finns uppfattningar om att fattigdomen är brutalare i Finland än i Sverige – och när svenska journalister halvt chockerade, halvt fascinerade åker över till brödköerna i Helsingfors återvänder de med ett foto på fattigdomen som det är svårt att hitta motsvarighet till i Sverige. För svenskar är det pinsamt, markant, alltför tydligt att se fattigdomen så. Samtidigt, påpekar Salonen, finns fattigdomen också i Sverige, men inte lika synligt. Den göms undan i bidragspolitik, i ensamförsörjarnas situation och i det faktum att närmare en tredjedel av en årskull svenskar besökt socialen för att få utkomststöd innan de fyllt 24.

Men brödkön var i själva verket protesten som slog fel, hävdar forskningsprofessor Heikki Hiilamo från Folkpensionsanstalten. I stället för att bli den akuta nödsignal som skulle väcka och förändra systemet, blev den själv ett system. Hans observation stöder forskarnas slutsats: nu behövs det ett annat fokus, som inte har tyngdpunkten på de individuella aspekterna utan på de strukturella.
Här biter forskarkollegerna tag i den stora utmaning som måste mötas, inte med kriminalpolitik utan med socialpolitik, en utmaning som omfattar former av fattigdom som vi inte hittills varit vana att se. I ett Europa med rörelsefrihet kan vi inte längre sätta standarden för hur fattiga människor vi vill ha på våra gator.

I sin predikan vid installationsgudstjänsten i söndags talade ärkebiskop Kari Mäkinen över liknelsen om den sjuke trashanken Lasaros utanför rikemannens hus, han som får leva på smulor medan mannen därinne lever det goda livet.
Lite senare, ur evighetsperspektiv betraktat, tar berättelsen rakt motsatt vändning. Ärkebiskop Mäkinen ser i berättelsen ett kraftigt moraliskt budskap som handlar om att det här husets gemensamma bord tillhör alla. Han påpekar att det är möjligt att smulor faller från det gemensamma bordet så länge som välståndet ökar, i form av bidrag, mediciner, vård eller utbildning. ”De är oumbärliga i denna nöd. Men kvar blir Lasaros ömmaste fråga: Ser man mig som en fullvärdig mänska vars liv är en helhet, minnen, känslor, inre glädjeämnen, egna drömmar och förhoppningar.”

Även om en allmosa i en pappersmugg på Mannerheimvägen inte avhjälper strukturell nöd, går det inte heller, att som vår statsminister föreslår, avskaffa problemet genom att knipa ihop plånboken.

Det är en fråga som ytterst handlar om människovärde, hennes – och vårt.