Sjur Isaksen jobbar i Uranienborg församling i centrum av Oslo och har varit lärare vid prästutbildningen.
Liksom i Finland hör kring 70 procent av befolkningen i Norge till kyrkan, och allt färre låter döpa sina barn. Förra året döptes bara 51 procent av barnen som föddes i Norge (i Finland var siffran 65 procent). Ändå blev 56 procent av unga i Norge konfirmerade och 87 procent av avlidna fick en kyrklig begravning.
– Det är alltså inte bara så att en större del av samhället står utanför kyrkan, utan det är kyrkans medlemmar som inte låter döpa sina barn, säger Sjur Isaksen.
En skillnad mellan länderna är att dopen i Norge i nio fall av tio sker i församlingens huvudgudstjänst. På så sätt blir dopet ett tillfälle då människor kommer till kyrkan.
– Dopet har en självklar plats i gudstjänstens liturgi. Norrmännen vet överhuvudtaget inte om att det finns alternativ – och vi berättar det inte heller för dem, ler Isaksen.
Vad innebär kvalitet i doparbetet? frågar sig Isaksen. Han räknar upp tre punkter: god teologi, goda ritualer och goda möten. Främst placerar han de goda mötena.
– Det handlar om alla länkar i en församlings kontakt med människor, från den som svarar i telefon på kansliet till prästens dopsamtal.
Det första mötet avgör människans inställning och intresse för att ha med kyrkan att göra. Det är stor skillnad på om den som svarar i telefon säger: ”oj, här finns inte tid förrän i februari” eller ”grattis, vad roligt att vi valt att låta döpa ert barn!”
Potentiella själavårdssamtal
Att göra tro istället för att prata om tro, är något Isaksen beskriver som en viktig del av kyrkans fostran. Många norska barn vet vad muslimerna gör, de känner till bönetider, Ramadan. Men frågar man vad kristna gör har människor svårt att svara.
– Vi bjuder in dem att göra de kristna sakerna, utan att vänta på att de ska förstå dem.
Ett exempel: genom att delta i dopet ökar kapaciteten att förstå vad dopet handlar om. Här är dopsamtalet en inkörsport. Isaksen vill lyfta det här samtalet från plikt till något med stor potential. Frågar man föräldrarna ett halvår senare är chansen stor att de minns mer av dopsamtalet än av den nervösa dopdagen.
– För nervösa, stressade, sömnlösa nyblivna föräldrar har vänligt bemötande stor betydelse.
Isaksen är i grunden själavårdslärare och anser att dopsamtalen med fördel kan betraktas som potentiella själavårdssamtal. I grunden handlar det om att visa omtanke, uppmärksamhet och bjuda in den andras sårbarhet.
– Samtidigt finns det en gräns: i ett själavårdssamtal kan du vänta dig att den andra vill visa sin sårbarhet. I dopsamtalet finns inget sådant kontrakt.
För att bygga tillit behöver man vara öppen för alla känslor de kan bära på.
– Ingen händelse i mitt liv har varit så omvälvande som att bli far, konstaterar Isaksen.
Oftast är det de praktiska frågorna som människor först tar upp i dopsamtalet. Att ha koll på allt som ska hända ger trygghet.
Knepigare är det med de existentiella frågorna. Men det här är också en chans att undervisa om varför kyrkan värderar dopet högt.
– I Norge kan till och med präster vara besvärade av att tala om Gud. Jag får jobba med mig själv för att komma från trevligt småprat till allvaret.
Bakom det ligger en tanke om att föräldrarna nog inte är så intresserade. Men han anser att de som vänder sig till kyrkan förtjänar att bli tagna på allvar som religiöst intresserade människor.
– Om jag kan gå in i mötet med förståelsen att jag kan lära mig något av dem blir det mycket trevligare att vara präst.
