En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41

Ukraina. – Det lilla vi gör här bidrar ändå positivt till den stora helheten, vi är ett litet gäng men vi kan faktiskt göra skillnad. Tänk att vi kan få påverka någon annans vardag, få vara till hjälp. Samtidigt blir man också så väldigt tacksam över hur bra vi har det här hemma. 29.1.2026 kl. 20:29

STIFTSSEKRETERARE I FÖRSAMLINGSDIAKONI. Den femte februari väljer domkapitlet en ny stiftssekreterare i församlingsdiakoni. Tjänsten har lockat sex sökande från fem orter. 26.1.2026 kl. 12:41

KYRKOHERDETJÄNST. I Jakobstad får församlingen förbereda sig för kyrkoherdeval medan Hangö svenska församling fått en kyrkoherdekandidat. 26.1.2026 kl. 12:28

FÖRSAMLINGSMÄSTARE. Tony Storrank från Jakobstad är ny församlingsmästare i Munsala. Snart blir han och frun Inka dessutom Munsalabor. 24.1.2026 kl. 15:11

syrien. Ett år har gått sedan Assadregimen föll i Syrien. För många innebar maktskiftet en efterlängtad frihet – men för landets kristna minoritet växte oron. Deras framtid är oklar, men vardagen fortsätter ändå. ”Det är en helt vanlig dag”, säger prästen Samer och slänger sig ut på dansgolvet. 22.1.2026 kl. 19:32

KULTURHISTORIA. Det brister i den nationella beredskapen att värna om kyrkans helgedomar i krigssituationer. Enligt Saana Tammisto på Kyrkostyrelsen vore det kontraproduktivt att frakta kulturhistoriskt värdefulla föremål till trygghet i fredstid. 21.1.2026 kl. 06:52

kyrkoherdar. Kristian Willis blir forskare i kyrkohistoria efter sin pappaledighet. 20.1.2026 kl. 13:06

MATHJÄLP. Adventister, pingstvänner, baptister och laestadianer jobbar sida vid sida – och hittills har det aldrig uppstått en enda konflikt. De pratar inte om huruvida kvinnor ska tiga i församlinge, om äktenskapsfrågan, dopet eller vem nåden sträcker sig till. Sju församlingar har gått samman för att fler Jakobstadsbor ska få sitt dagliga bröd. 20.1.2026 kl. 09:00

diakoni. När Ukrainakriget började fick många flyktingaktivister sig en tankeställare. För Eva ledde det till att hon sökte stadga i kyrkan, 19.1.2026 kl. 10:00

PERSOLIGT. Hålls i bakgrunden, förstå min plats. Cecilia Paul var knappt själv medveten om hur den patriarkala strukturen i den katolska kyrka hon växte upp i påverkat henne. – När jag fick cancer förstod jag att jag bär på många generationers trauma – jag måste omprogrammeras. 14.1.2026 kl. 10:12

ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41