Ett telefonsamtal pågår i spårvagnen. En tjej i 20-årsåldern pratar finlandssvenska och jag lyssnar med ett halvt öra. Hon talar väldigt fint och korrekt så gissar att hon inte talar med en vän. Någonstans mellan fraserna ”jag har hittat världens godaste kanelbulle här i Hesa” och ”jag testade laga kållåda igår” förstår jag att hon talar med en far- eller morförälder. Jag tänker att det var hennes mormor.
Det där samtalet fick mig att fundera på en sak. Kan man sakna något man aldrig haft?
Där och då kom jag nämligen på mig själv med att vilja ha det som den tjejen hade. En mormor ett samtal bort. En mormor en tågresa ifrån. En mormor som bjuder på lunch och konjak och praliner till efterrätt en vanlig söndag.
När jag var 17 år förstod jag att min pappa inte skulle få se mig ta studenten, gifta mig eller få barn. Två av nämnda vändpunkter i livet är redan avprickade. Och visst gick det utan honom. Men vid sådana stora tillfällen känner jag aldrig bara glädje – utan även en gnutta vemod.
Är det i vemodet som saknaden ligger? Eller i avundsjukan? Eller kanske vi egentligen talar om en slags längtan? Längtan efter en förälder som säger ”jag är stolt över dig” eller en mormor att dricka konjak med.
Att jag vanligtvis inte saknar mor- och farföräldrar tror jag endera beror på att jag blivit hårdhudad med åren eller att jag redan har sammanhang där jag känner mig sedd, jag går inte miste om något. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag människorna i min familj. Efter att ha sett cancern göra sitt hos många i min närhet vet jag att inget är för evigt.
Lyckligtvis är min mamma frisk i dag. Och hon är bara ett telefonsamtal eller en tågresa ifrån mig. Hon dricker inte konjak – men kaffe går också bra.
Louise Häggström jobbar som informatör i Johannes församling.
Hennes favoritplats i stan är någonstans vid havet.
