Maria Leppäkari, ursprungligen från Karleby och idag bosatt i Jerusalem och i Pargas, studerade i tiden teologi i Åbo. Idag är hon präst i Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land.
– När man sätter det i ett historiskt perspektiv blir man nästan lite rädd, berättar hon via Skype söndag kväll, en vecka efter prästvigningen.
Hon hade fått frågan i över fyra års tid, bland annat från kyrkans emeritusbiskop Munib Younan: Maria, ska du inte låta dig bli prästvigd?
– Och jag sa: Nejnejnejnej, det är inte min grej. Men i våras dök frågan upp igen.
Den här gången var det biskop Ibrahim Azar som ställde den. Han har under det senaste året jobbat mycket med kvinnorna i församlingen och lyft upp frågan med prästvigning. Den är aktuell också för att hans egen dotter studerar teologi och ska bli färdig om ett par år.
– Alla internationella aktörer här i stan har ögonen på henne, och jag tycker man sätter ganska mycket press på henne, som ung kvinna. Man vet ju inte om Gud kallar en till det jobbet eller inte.
Maria Leppäkari och biskopen pratade mycket om det här.
– Så råkade det sig så att jag i våras hade en kvällsandakt i Betlehem. Då kom en av de lokala prästerna till mig och sa: ”Maria, obviously you hava a calling.” (Maria, det är uppenbart att du har ett kall.) Och jag sa: Du får inte säga så där!
När hon berättar om den stunden får hon fortfarande tårar i ögonen.
– Så jag fick rannsaka mig själv och tänka att kanske jag inte får vara egoistisk nu. Kanske jag måste tänka på det externa kallet också. Jag tar prästämbetet på stort allvar.
Hon talade med sin man, hon talade med sin mamma, och med sin syster Marith, som också är präst.
– Så tänkte jag att om Gud kallar mig till ämbetet i Jerusalem kan jag inte bara säga nej.
Men kände du det fanns en gnista av ett kall också i din egen själ?
– En vän och kollega frågade samma sak, och jag skrev i ett mejl till henne att det är som att ha en dold talang som slår ut i blom. En längtan som jag egentligen inte vetat om eller förstått att finns där. Plötsligt är jag som på scen i någon talangshow – och har den här förmågan som jag inte visste jag hade, och samtidigt lider jag av scenskräck!
En längtan du inte vågat bejaka?
– Precis. Jag har trängt undan den, inte vågat lyssna, alltid sagt nej. Och nu är vi här!
Idag gick hon med prästkragen på sig runt i gamla stan i Jerusalem. Hon gjorde en pilgrimsvandring och tände ljus i kyrkan för sina kära döda.
– Jag har ju varit här i tjugo år, och det var ett nytt Jerusalem som jag såg. Jag hörde affärsmännen i kristna kvarteret viska på arabiska ”Azzisa Palestina” när jag gick förbi: ”Palestinska prästen.”
Än har hon inte haft förrättningar, men hon delade ut nattvard under sin prästvigning.
– Det var lite speciellt, för det brukar man inte göra, men för att det var första kvinnan som vigdes i församlingen ville biskopen understryka ämbetet.
– Men jag har ett gig på Olivberget bokat in! Jag ska predika och ha nattvardsmässa i den lokala församlingen där i november. För övrigt jobbar jag fortfarande heltid som direktor vid Svenska teologiska institutet. Med skillnaden att jag får förvalta ord och sakrament i Guds världsvida kyrka.
Tror du att det blir jobbigt att vara kvinnlig präst i Jerusalem?
– Staden präglas ju av patriarkala strukturer av helt av annan kaliber än man kan föreställa sig därhemma. Därför tycker jag också att det är en del av kallelsen att vi tar den här diskussionen nu, så behöver vi inte fundera kring de här frågorna i framtiden.
Är du orolig?
– Nej. Idag på min pilgrimsvandring mötte jag en amerikansk dam som frågade om jag är nunna eller präst. Jag svarade att jag är präst och hon tyckte inte alls om det. Hon sa att kvinnan inte ska vara präst, det är mannens uppgift. Jag sa att mitt kall är ett kall från Gud och att hon får tycka som hon vill, men att det är ett faktum att Gud kallar både män och kvinnor till ämbetet. Så är det i min kyrka, kanske det är på ett annat sätt i hennes kyrka. Sedan önskade jag henne Guds välsignelse.
