”Kan man fira födelsedag med någon som har dött?”

sorg.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp.

27.6.2019 kl. 10:00

I höst blir det tre år sedan mamma dog, säger Pamela Granskog, som i oktober kommer ut med en bok om en familjs sorg.

Inte en nedförsbacke utan ett ras. Så beskriver hon de sista sex månaderna när mammans minnessjukdom snabbt försämrades. Samtidigt var de månaderna värdefulla för att familjen fick påbörja vägen genom sorgen.

– Det är en nåd att vi fick den tiden.

För henne, hennes pappa och syster var det en viktig del i sörjandet att tala och planera, att bestämma plats för begravningen och välja psalmer.

– Det finns en trygghet i att man vågar möta det faktum att det kommer att sluta med döden.

Hon är också tacksam över att hon kunde tala med sina barn och förbereda dem på vad som skulle hända.

– Hela den tid när vi grät och pratade och bearbetade och tog upp precis alla svåra frågor man kan tänka sig – det var en enorm styrka för oss.

När Lina, sex år, sa ”jag vill att världen ska vara vanlig”, tänker Pamela Granskog att hon satte fingret på vad sorgen handlar om.

– Den handlar om att världen aldrig mer blir densamma.

De talade öppet om döden. Som modersmålslärare i gymnasiet brukade hon, när de läste Bröderna Lejonhjärta, fråga gymnasisterna hur de skulle tala om döden med ett barn. ”Du ska säga som det är”, är svaret hon fått.

– Jag tror vi måste ge våra barn beredskapen att möta sorg. Det behöver inte vara skrämmande. Vi behöver bereda rum för de här diskussionerna. Samtidigt måste det ske med en känsla av hopp.

”Mommo står med ena foten i himlen”, var orden hon lånade av en väninna.

– Det blev också symbolen för att hon förändrades. Hon var ju inte längre densamma under sjukdomstiden, hon var inte den mommo som de kom ihåg.

Hon såg hur barnen bearbetade det. Hon skriver om en kväll när Valter, nio år, låg i sängen och grät, och sa: ”Vet du mamma, jag ser mommo framför mig i Lappland (där de alltid brukade fira sportlov) och jag ser mommo framför mig i grönsakslandet vid sommarstället. Och på riktigt så kommer jag aldrig mer att få se henne där.”

Hon kommer ihåg när Lina slog armarna om mormor på sjukhuset och mormor sa: ”Är du min flicka?” Och Lina svarade: ”Jo, mommo, jag är alltid din flicka. Fast vi skulle vara långt ifrån varandra. Och träffas vi inte mera här, så träffas vi i himlen.”

Sista gången barnen såg sin mormor var på höstlovet. Då hade morfar, på Valters begäran, tagit med sig Suffeli-godis till serviceboendet och smugglat ner dem i mormors rullstol – och hon gav Suffeli åt barnbarnen så som hon alltid brukade göra.

– Jag tror att de små konkreta handlingarna är oerhört viktiga.

Det går inte att trösta och säga att det blir bra, men det går att sörja tillsammans. Att skriva ner sin berättelse, att rita en teckning, att plocka bort myror från graven – små konkreta saker kan ge sorgen utlopp. Pamela Granskog minns hur dråpligt det såg ut när barnen utklädda till påskägg och katt stod med svansen i vädret och tryckte ner sina påskbrev i jorden vid mommos grav – och tänker att det just så naturligt det får vara.

Att gå igenom sorgeprocessen med barnen har inte hindrat henne från att själv sörja sin mamma – tvärtom har det varit till stor hjälp.

Ett sätt att bearbeta sorgen är att låta minnet leva kvar. På sportlovsresorna till Lappland var det tradition att baka en kaka och fira mormors födelsedag. Året efter frågade Lina: ”Mamma, kan man fira födelsedag med någon som har dött?” ”Naturligtvis”, svarade hon.

– Så vi bakar kaka varje gång mommo har födelsedag. Vi firar hennes födelsedag, för hos oss finns hon fortfarande. Vi ser henne inte, men hon finns inom oss, i våra minnen. Hon är stjärnan som vi brukar se mörka kvällar.

För att kunna tala med barn om döden behöver vi också konfrontera våra egna rädslor.

– Man är ju aldrig redo att säga hejdå till sin mamma.

Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder, en sorg som på något sätt hör livet till.

– Jag vet inget om hur det är att mista sitt barn. Jag kan inte ens förstå vidden av det.

Med sin bakgrund som modersmålslärare och journalist är språket viktigt för henne. Ändå drog hon sig för att skriva.

– Jag tänkte att jag inte kan skriva om det, för att en sådan här sorg är något alla går igenom förr eller senare. Jag har ingenting att tillföra.

Tillslut kände hon att hon måste få sätta ner tankarna i text. Den första texten skrev hon kring allhelgona. Sedan dess har det blivit blogg­inlägg och radioandakter kring samma tema.

Hon tycker om bilden av att kyrkans altarring är en halvcirkel för att den andra halva består av dem som lämnat oss.

Ett halvt år efter att Pamela Granskogs mamma dött blev hennes morbrors fru – som stått dem nära under mammans sista tid – sjuk och dog. Följande morgon fick Pamela ett sms av sin kusin, som berättade att de den kvällen förstått att slutet var nära. Kusinen skrev: ”Jag sa till henne: Pamela vill att du hälsar till hennes mamma.”

– Fast jag vet att mamma finns omkring mig, kan inte mitt mänskliga förstånd ta in det. Men när jag vet att någon som lämnar oss bär den här hälsningen med sig – det är en svindlande tanke.

Sorg är människans reaktion på en förlust. Sorgen är unik för varje människa och något alla människor delar. Den mest greppbara förlusten är när en människa som stått oss nära plötsligt inte längre finns. Det här är en av tre berättelser om att möta sorg, att sörja och att tala om sorgen. De två andra kan du läsa här och här.

Emelie Wikblad



församlingsföreståndare. Efter tio år i en synlig roll som Folktingssekreterare blev Markus Österlund församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Beslutet var ett resultat av många års längtan. 29.10.2020 kl. 09:13

Lärkkulla. – Jag har varit Lärkkulla trogen i princip under hela mitt arbetsliv och kan med fog säga att jag känner Lärkkulla och dess verksamhet väl, säger Juhani Jäntti. 29.10.2020 kl. 08:44

dans. Dans är inget kristna i historien hållit på med – eller? Laura Hellsten grävde och hittade både spår av dans i den medeltida kyrkan och forskare som förnekade dess existens. 28.10.2020 kl. 16:01

Väståboland. Anna-Greta Sandell sköter gravarna på Nötö och är begravningsentreprenör i Pargas. Jobbet har gjort att hon ser annorlunda på döden, men allra mest på livet. 28.10.2020 kl. 13:51

lägerverksamhet. Coronasituationen får församlingarna att stänga lägergårdarna åtminstone fram till årsskiftet – men Matteus församling ordnar läger på annat håll. 27.10.2020 kl. 14:38

familjeliv. Väldigt få människor har liv där allt går som man tänkt, säger Sandra Holmgård. 28.10.2020 kl. 10:00

Höstdagarna. I år ordnas Höstdagarna virtuellt. Dagarna brukar samla hundratals ungdomar varje höst. – Det var både ett svårt och lätt beslut, säger Patricia Högnabba. 26.10.2020 kl. 16:01

dataintrång. Vi för inga anteckningar om själavårdssamtal, säger diakoniarbetare Ann-Christine Wiik på tal om dataläckan vid vårdbolaget Vastaamo. 26.10.2020 kl. 12:40

FDUV. Nalle Öhman tilldelas Sigfrid Törnqvist-priset för att han på ett banbrytande sätt utvecklat samspelet med personer med intellektuell funktionsnedsättning. Sigfrid Törnqvist-priset är instiftat av FDUV:s styrelse. 24.10.2020 kl. 11:00

vigsel. Biskoparna är eniga om det att man utdelar varningar till präster som viger par av samma kön inte är rätt väg att gå. 22.10.2020 kl. 13:48

Kaplansval. Det uppskjutna kaplansvalet i Houtskär fortsätter att dela åsikterna. Ordföranden i kapellrådet betecknar det som en delseger. Kyrkoherden frågar sig om det är juridiskt hållbart. Och domkapitlet hänvisar till kyrkoordningen. 22.10.2020 kl. 12:21

domkapitlet. Kaplanstjänsten i Houtskärs kapellförsamling tillsätts inte utan ledigförklaras på nytt nästa år. Pastor Peter Blumenthal förordnas till tf. kaplan och sköter tjänsten fram till slutet av juni, meddelar domkapitlet idag. 20.10.2020 kl. 17:20

vänskap. Alla förtjänar en kompis som ringer och frågar: Ska vi gå på kaffe? eller Kommer du med till gymmet? Vänverksamhet hjälper personer med funktionsnedsättning att hitta den kompisen. 16.10.2020 kl. 13:06

historia. När Emil Anton började skriva om den kristna trons historia i Irak upptäckte han sina egna rötter. Men boken resulterade också i en kamp med Gud som nästan kostade honom hans tro. 15.10.2020 kl. 16:01

Nekrolog. Det sociala engagemanget för de svagaste i världen utgjorde den bärande linjen för Ulf Särs under flera årtionden. Hans frånfälle var helt oväntat. 15.10.2020 kl. 17:14

Nattvard. Den möjlighet kyrkolagen ger att fira nattvard utanför kyrkorummet kan minskalaestadianernas behov att bilda egna församlingar. 16.2.2024 kl. 12:41

KYRKOMÖTET. Tre av fyra lekmannaombud från Borgå stift är nya i kyrkomötet. Präströster efter tisdagens kyrkomötesval är borta – i posten – och valnämnden fick avbryta rösträkningen. 14.2.2024 kl. 18:44

KYRKOMÖTET. Expresspost från Åland var inte tillräckligt för att trygga valprocessen. De 22 röster som är borta avgör vem som blir prästombud i kyrkomötet. 15.2.2024 kl. 12:41

KYRKOMÖTET. Kvasten gick i kyrkomötet. Många av de sittande ombuden blev inte omvalda. Närmare två tredjedelar av plenisalen är nytt folk. Fortfarande finns inte kvalificerad majoritet i frågan om samkönade äktenskap 15.2.2024 kl. 12:14

fastan. Före påsken kommer en fyrtio dagar lång fasta. Den här tiden är en möjlighet att lämna bort och skala av för att hitta fokus inför påsken. 13.2.2024 kl. 14:19