Carolina Lindström och Benny Andersson träffades för första gången när de åländska prästerna samlades för att välja prästassessor år 2016. Då var Carolina fortfarande församlingspastor i Saltvik, i april 2017 blev hon tf kyrkoherde.
– Jag hade aldrig träffat Benny tidigare. Jag minns bara känslan av att vara lägst i rang bland alla som satt på det mötet, jag var livrädd. Där satt kontraktsprosten, där satt Benny, kontraktsprostens sekreterare! Det var så höga män att jag bävade! Benny hade en tendens att ha brillorna nere på näsan, och så såg man när han fokuserade. Jag tyckte han var en fin sak att titta på, men det var förbjudet att titta på honom för han var så hög i status. Men jag var lite förtjust.
– Jag märkte nog inget av det på det mötet. Då var det ett år sedan min skilsmässa och jag var dubbelkyrkoherde och hade mycket jobb. Men blickarna fanns ju, säger Benny.
Carolina minns kyrkoherdekonferensen hösten 2017. Då satt hon bredvid Benny.
– Jag minns att han hade en orange slips. Den klädde honom väldigt bra.
Benny påpekar att slipsen snarare drog åt gult.
– Jag är sådan att jag gärna vill att folk skrattar år vad jag gör och säger, säger hon. – Speciellt när jag är förtjust i någon: ju mer de skrattar desto mer tänker jag att jag vinner någonting, jag måste få honom att skratta lite mer, för då är det ännu bättre. Så jag försökte vara rolig.
En gång i månaden träffades de tillsammans med andra kyrkoherdar, men mest satt de ju och pratade om olika bekymmer och utmaningar.
– Det var inte som att jag kunde sitta och fråga: Vad är din favoritfärg? säger hon.
Så när det kom till kritan var det Benny som fick ta initiativet till något mer. Hon visste ju inte heller om han var ledig – kanske det fanns någon han träffade?
– Jag konstaterade att det här är alldeles för stort för mig, jag ids inte. Jag är nöjd med att jag tittar på honom och njuter av att få se på honom, och om jag ser någon annan gå vid hans sida kommer jag att vara väldigt svartsjuk och sur, men jag får acceptera det och gå vidare, och mitt liv får vigas till Saltvik, säger hon.
– Jag fick ju vissa insikter i Carolinas liv under kyrkoherdekonferensen, minns Benny.
Då satt de och pratade till fyra–fem på natten. Sommaren 2017 bjöd Benny Carolina till sitt femtioårskalas, men då hade hon redan bokat en resa till Dragsvik, och alla biljetter var köpta.
När slog du sedan till, Benny?
– Nyårsafton, säger han.
Han hade fått en nyårssupé i present, och han bjöd Carolina på den.
– Jag var så stressad att jag drack väldigt mycket, medan han stirrade mig djupt i ögonen och försökte kommunicera. Jag var alltför upptagen av att tömma glasen, säger hon. – Men senare på kvällen fanns det inget mer att dricka och vi började stirra djupt i ögonen på varandra. Sedan började vi hålla varandras händer och prata ännu djupare tankar. Det blev nytt år, och under raketregnet (hon vänder sig till honom) sa du att du älskar mig. Så jag har ju på något vis bara följt efter och sagt: Vad bra! Vad kul!
– Det var liksom: det får bära eller brista. För jag visste ju inte, säger han. – Men genom att det blev besvarat …
Idag är de förlovade och bröllopsklänningen väntar på övre våningen i Lemlands prästgård (Bennys prästgård). Den 22 februari 2020 klockan två kommer biskop emeritus Björn Vikström att viga dem till man och hustru.
– Vi är två, och han har två kyrkor och vi har två församlingar och två prästgårdar.
Har folk kommenterat ert förhållande?
– Jag har fått blommor, Benny har fått kort. Folk har varit jätteglada. Jag har bara fått positiv feedback. Och människor säger till mig: Han är så snäll! Han är så bra! Och när jag säger att jag är ihop med Benny nu, så utbrister de: Du stannar kvar! Han är den som håller mig på Åland, säger hon.
De bor tillsammans varannan vecka. Carolina har mycket jobb i Saltvik, och är klockan åtta på kvällen när hon är klar sover hon i sin egen prästgård i Saltvik, tillsammans med sina husdjur: tre marsvin och två katter. Benny har sina barn, Elliot och Fina, hos sig varannan vecka.
Finns det något som gör att ni börjar gnata på varandra?
– Det finns en sak, säger Benny.
– Aj en sak! utbrister Carolina.
– Det har att göra med att jag är ålänning. Jag tycker hon pratar finska för lätt. Vi måste hålla fast vid vårt språk.
– Där finns en kultur- och tankeskillnad. Det finns en finsk sida hos mig som känns naturlig men som för Benny är främmande, säger Carolina, som är uppvuxen i Pargas och fick en intensivkurs i finska under sin tid i armén.
– Ja, fortsätter hon, och sen är det ju städningen …
– Jag är pedant. Men därför har vi ju två ställen, skrattar han. Jag vill ha ordning och reda, och det är väl därför som församlingen fungerar, för att jag styr den med samma hand. Jag vill veta vilken mapp jag ska gå till och var jag hittar grejer.
Carolina säger att hon jobbat med att ha ordning och reda både i armén och när hon jobbat som städerska.
– Det tänkte jag när jag träffade henne: hon har varit militär så jag kommer att få uppleva ordning och reda när jag kommer hem. Vilken besvikelse! säger han och gapskrattar.
Carolina gör en gest med armen, en gest som omfattar den vackra inredningen i Lemlands prästgård.
– Allt det här – kristallkronor och fluffiga gardiner och tavlor – det är han. Det är han som fixar och byter sånt. Jag tycker att gardiner är onödiga. Varför ska jag ha gardiner? De tjänar inget annat syfte än att de syns. De kostar bara pengar. Så han har fört gardiner in mitt hus!
Han har fört gardiner in i ditt liv.
– Till och med det! säger Benny.
– Det var en massa saker som hände när han kom in i mitt liv. Stolen skulle vara där och gardinerna skulle vara den här och den stilen, och vi skulle putsa kristallkronan tillsammans, säger hon.
Var det inte skönt att någon kom och gjorde det vackert?
– Jag kände mig lite misslyckad. Han kom liksom in som Mary Poppins med sitt lilla paraply och sjöng och städade. Men det är ju också en sorts jämställdhet, säger hon.
De gillar att diskutera, argumentera och smågräla.
– I många fall när vi sitter och diskuterar kyrkoherdegrejer och reglementen, då blir det riktigt nördigt, äckligt snack. Ingen annan skulle orka lyssna på det, säger hon.
Efter bröllopet fortsätter de som nu: två kyrkoherdar i två prästgårdar. De tycker båda att det är viktigt att herden bor i sin församling.
Benny är purålänning, i hans ådror flyter enbart åländskt blod. Efter några år på Åland börjar också Carolina känna sig hemma där, även om hon fortfarande kan få en känsla av att titta på den andra kulturen som genom ett fönster, utan att vara riktigt delaktig.
– Jag kan ju aldrig blir purålänning, men Åland blir mer hem för mig. Jag känner att Åland kommer att vara min fasta punkt, och jag kommer alltid att återvända hit.
