Semjon Aleksandrovskij och Ksenja Peretruchina tror att vi behöver övning i att våga se det som sker i det fördolda.

När döden står på scen står vi ut med mötet

teater. Döden är det som allt levande har gemensamt, men vi måste öva oss på att vara i närheten av det vi är mest rädda för. 13.11.2018 kl. 09:53

Regissören Semjon Aleksandrovskij från S:t Petersburg gjorde för några år sedan en produktion vid stadsteatern i Villmanstrand. När har åkte från järnvägsstationen till teatern passerade han tre begravningsplatser.
– Jag undrade: Är det här en stad folk kommer till för att dö?

Efter föreställningen diskuterade han frågan med sina finländska teaterkolleger och fick höra att Finland hör till de europeiska länder där medianåldern stiger allra snabbast. Aleksandrovskij började grubbla över vilka följder en åldrande befolkning får för ett samhälle.
– Sedan hände något annat. Vi träffade en kompis till en av mina finska kolleger. Han hette Matti och han berättade att han inte hade kunnat komma på föreställningen för att han måste jobba. Det visade sig att han grävde gravar.

Matti Puumalainen jobbar som församlingsmästare i församlingen i Villmanstrand och han är en av dem som står på scen då Alexandrovskij och bildkonstnären Ksenja Peretruchina från Moskva sätter upp föreställningen Death at Work.

Mötet med Matti som jobbade med att gräva gravar fick Semjon Aleksandrovskij att fråga sig vad döden gör med oss.
– Döden är sällan en del av människors vardagsliv – men det finns de som jobbar med död dagligen. Vad kan de berätta för oss om det finländska samhället och hur det har förändrats?

Han träffade fler människor som möter döden i sitt arbete: prästen och författaren Kai Sadinmaa, skådespelaren Sara Paavolainen som jobbar på begravningsbyrå, kantorn Kaisu Rauhamaa.
Föreställningen formades småningom till en berättelse om deras arbete, deras möte med den död som städas undan för oss andra. Det är de här alldeles vanliga människorna som står på scen och berättar om sina egna liv.
– Döden är inte en institution. Döden är något som händer oss alla, och vi behöver kommunicera det, föra dialog. Vi behöver någon som pratar om det med oss. Många har ingen koppling till kyrkan i sitt vanliga liv, men i döden behöver de ändå de ritualer kyrkan erbjuder.Till och med ritualer som inte är religiösa påminner ofta om religiösa ritualer.

Ksenja Peretruchina säger att hon är rädd för döden, liksom de flesta av oss, och just därför är ämnet så intressant.
– Döden förenar oss. Som konstnär tänker jag att det att döden binder oss samman också ökar vår empati för varandra.

Hon talar om den förväntan vi alla lever med: att vi borde klara av att prestera evig ungdom.
– Det system som försöker tvinga oss till evig ungdom är mycket aggressivt. Och det är ju inte möjligt att vara evigt ung, de här förändringarna – åldrandet– bara sker i oss. Men om du vägrar gå med i ungdomsjakten är du fel, du är en förlorare. Det är också intressant.

Hon menar att föreställningen egentligen inte undersöker döden utan att den försöker rehabilitera människan som mänsklig varelse.
– Att dö är att vara mänsklig.
– Ja! Idag talade vi om toaletter. Det finns två saker vi gömmer i vår civilisation: toaletterna och döden. Det påverkar oss, säger Semjon Aleksandrovskij.

Döden har kommit Peretruchina och Aleksandrovskij nära under det senaste året. Fem människor de jobbat med har dött, ryska teaterikoner.
– Det har varit ett tungt år. Det var människor som gav oss mycket, och det känns som om vi förlorat fem monument inom rysk teater. Vi har gått från begravning till begravning.

Samtidigt, säger Peretruchina, är konfrontationen med död en del av att vara vuxen.
– Och all konst talar om döden. All stor musik, stor litteratur …
Hon gör en gest med sina händer, en gest av uppgivenhet eller kanske av att konstatera faktum.
– Döden är vårt livs stora föreställning. Samtidigt är ämnet stängt för oss, vi kan inte tänka på det. Vi har vänner och familj, vi måste leva. Men i konsten kan vi handskas med det här ämnet som vi inte kan handskas med. Och det är mycket viktigt. Det är liksom en zon där vi kan vänja oss vid tanken, en trygg plats. När något sker på scen kan vi på kort tid gå igenom en process som skulle kräva mycket tid och energi i vardagslivet.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Föreställningen Death at Work framförs 13.11 och 14.11 under teaterfestivalen Baltic Circle i Helsingfors, som pågår 13–18.11. Läs mer på www.balticcircle.fi.

Sofia Torvalds



Människa. – När vi kan ge sorgen utrymme och så småningom inse att den döda inte mera finns bland oss, och inte kommer tillbaka, då har vi bearbetat vår saknad och kan gå vidare i livet. 12.12.2010 kl. 00:00

Människa. När Ulrika Wikström blev troende förändrades också hennes inställning till julen. – Om allt är filat till perfektion känner man sig lätt helt tom när julen är över. 11.12.2010 kl. 00:00

Kultur. Det började som barnens julbön 1999. Sedan dess har jultablån i Gamlakarleby stadskyrka vuxit till en timmeslång förställning av drama, dans, sång och dialog. 10.12.2010 kl. 00:00

Människa. I Namibia kallades jag den finska flickan. Jag har arbetat hårt för att bli en namibisk flicka. 9.12.2010 kl. 00:00

Ledare. När Egypten väljer parlament höjer varken egyptierna eller resten av världen på ögonbrynen. Därför blir det inte mer än ett par spalter kring valet häromveckan alltmedan medierna armbågas runt politiskt skvallerstoff från Wikileaks. 9.12.2010 kl. 00:00

Kultur. Kyrkpressens webbartiklar har försetts med en Gilla-knapp och kommentarmöjlighet via Facebook. 9.12.2010 kl. 00:00

Marina Wiik. På förra årets firmajulfest övergav vi tingel-tangelklapparna till förmån för mer personliga ”presentkort”. Några veckor före festdagen dök det upp en låda i kafferummet för små röda kort: ”God jul, kära kollega! Det är roligt att jobba med dig! Jag är glad att kunna göra följande för dig...” 9.12.2010 kl. 00:00

Samhälle. När den offentliga sektorn inte klarar av alla sina uppgifter blir frivilligarbetet allt viktigare. Församlingens erfarenhet av diakoni får aktualiserad betydelse i kommunsammanslagningens tidevarv. 8.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. I år ordnas för första gången julvälsignelser för hela familjer i Helsinfors domkyrkoförsamling. 8.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Predikan i självständighetsdagens gudstjänst i Helsingfors domkyrka hölls i år av Tammerforsbiskopen Matti Repo. 7.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Vandaborna demonstrerade för eget församlingshem. 7.12.2010 kl. 00:00

Människa. Som kristen är han en andra klassens medborgare. Det medger Dennis Datta gärna och utan att darra på rösten. I hans hemland Bangladesh är det islam som gäller. 2.12.2010 kl. 00:00

Magnus Lindholm. Vägen mellan Las Palmas och Tejeda på Gran Canaria är minst sagt krokig. Som en magsjuk jätteorm slingrar sig asfalten mödosamt mellan allt mer hisnande stup och stammar. Kilometermarkeringarna passeras i snigelfart trots den nya hyrbilens styrka och smidighet. 2.12.2010 kl. 00:00

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna. 2.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Väckelsefolket är folkkyrkans skarpaste kritiker. Samtidigt är de flitigast när det gäller att läsa Bibeln och gå i kyrkan. 1.12.2010 kl. 00:00

diakoniarbete. Helsingforsarna mår sämre på grund av coronasituationen, det syns i församlingarnas diakoniarbete. 26.5.2020 kl. 15:48

strömning. När gudstjänsterna skulle börja strömmas fick kyrkvaktmästarna en ny arbetsuppgift.Den kom över en natt, säger Bengt Norrlin. 25.5.2020 kl. 13:06

Väståboland. Jari Heikkilä brukade sitta på labbet och studera virus, idag är han präst i Väståboland. Men en sak bär han med sig från sitt förflutna: han är noga med att tvätta händerna! 22.5.2020 kl. 09:28

undantagstillstånd. Viking Norrbäck fick somna in i sitt hem i Esse omgiven av sin familj. Det var så han ville ha det. Men coronan gjorde att han inte fick den begravning han önskat. 20.5.2020 kl. 17:26

Coronapandemin. Finns det förutsättningar att skapa någon form av gemenskapsdagar för konfirmanderna i Jakobstads svenska i stället för de inställda konfirmandlägren? Den frågan söker nu kyrkoherde Jockum Krokfors svar på. 20.5.2020 kl. 16:34