– Det här är vår farfar, Alvar Korander.
Vi sitter i sakristian i Degerby kyrka och studerar ett gammalt fotografi på två Koranderska bröder, den längre Martin och den kortare Alvar. Bägge två jobbade som gravgrävare och klockringare i Sjundeå kyrka – först Alvar, sedan Martin.
Och efter Martin var det Per-Olofs och Ingeborgs pappa Osvald som tog över.
– Och vi följde ju med. Då hade vi någonting att göra, säger Per-Olof ”Pärre” Korander. (Också kallad ”chefen” eller helt enkelt ”Korander”.)
– Vi var alltid med pappa. Det hörde till. Jag for till honom genast efter skolan och mamma blev orolig, säger Ingeborg ”Ia” Korander.
Syskonen Koranders titel är i dag ”församlingsmästare”. Deras förfader Abraham Abrahamsson var kyrkvakt i Sjundeå åren 1716–1794. Och så gick yrket vidare från far till son i generation efter generation – och år 2011 äntligen också till en dotter, Ingeborg.
Ingeborg Korander hade redan två utbildningar – hon var trädgårdsmästare och massör – och hon trivdes med massörsyrket.
– Men sedan var det som om en högre makt skuffat mig i en ny riktning, och jag bara måste följa uppmaningen.
Hon sökte och fick jobbet som kyrkvaktmästare i Sjundeå församling. Hennes äldre bror Per-Olof har arbetat med samma uppgifter i Ingå församling sedan år 1987.
När de var barn och hjälpte pappa med arbetet lärde de sig att ringa i kyrkklockan och att sköta gravar.
– Och på fredagen och lördagen krattade vi gravgårdsgångarna. Det var mycket viktigt! säger Ingeborg.
Mycket av arbetet som församlingsmästare kan man lära sig, annat måste man helt enkelt ha i blodet. Goda sociala färdigheter, till exempel. Att vara smidig, men samtidigt bestämd.
– Vår farfar Alvar lär ha varit lite av en psykolog och jag är likadan, säger Per-Olof.
– När folk hade problem så kom de till honom. Prästerna var ju herrskap på den tiden, inte vågade man gå till dem. Och kanske var man orolig för att prästen skulle säga ”du är syndare, det är ditt eget fel!”.
Ingeborg håller med. Församlingsmästaren är församlingens pr-person och själavårdare.
– Men alla förstår inte att det är så, säger hon.
Och medkänslan ska vara äkta och komma från hjärtat, säger Per-Olof.
– Här i Degerby känner jag alla och alla känner mig. När någon dör brukar de anhöriga ringa mig och fråga: ”Vad ska vi göra?” Och sedan kan de säga: ”Nog är du väl här sen när det gäller? Inte är du väl ledig?” Det har hänt att jag kommit till kyrkan för att vara i tjänst vid en begravning även om jag haft semester.
Men alltid kan man inte vara förstående och mjuk. Ibland måste man vara benhård. Folk glömmer lätt bort att kyrkan är ett sakralt utrymme, en helig plats.
– För några år sedan var det ett bröllop i Sjundeå. Då kom blivande svärmor dit med två duvor i bur. Dem hade hon tänkt släppa fria under vigselakten som en symbolisk gest. Det tog en kvart att få henne övertygad om att det inte var möjligt, säger Ingeborg.
– Nej huhhuh! säger Per-Olof. Inne i kyrkan! Och hur skulle man få ut dem sedan?
Själv minns han särskilt en vigsel för många år sedan.
– Paret stod vid altaret och prästen frågade brudgummen ”vill du ta henne till din äkta hustru och älska henne i nöd och lust?” – och han sa ingenting. Stod där bara och flinade. Folket vred på sig i bänkarna och bruden blev allt rödare i ansiktet, men han var tyst. Sedan ställde prästen frågan på nytt, och då svarade han tillslut ”jojo”.
Efteråt kröp det fram att brudgummen slagit vad med sina kompisar om att han skulle klara av att vara tyst när frågan kom.
– Då sa jag till honom: ”Det där var nog en dålig början på ett äktenskap.” Numera brukar jag säga till brudgummarna: ingen alkohol och inga konstigheter. Allt ska gå rätt till.
Ingeborg och Per-Olof Koranders arbete ser ganska olika ut även om titeln är densamma. Ingeborg jobbar i en samfällighet och har många kolleger. Per-Olof är ganska ensam på sin post i Degerby kyrka.
Ingeborg ringer i klockorna i Sjundeå genom att trycka på en knapp – Per-Olof klättrar upp i klockstapeln och drar i ett band. Ingeborg gräver gravar med bobcat, Per-Olof med spade.
– Jag får ju bra kondis! Det är som att vara på gymmet! Så här gör jag, och så här, säger han och visar med vida rörelser hur han svänger sin spade.
– Och när allt är gjort har både kroppen och själen fått sitt.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
