Det handlar om avslöjanden om att 300 katolska präster i Pennsylvania har utsatt över 1 000 barn för sexuella övergrepp sedan 1940-talet och framåt – och om nya utredningar kring liknande fall i New York och i Tyskland. Det handlar om kardinal McCarrick som förfört unga män, bland dem studerande vid katolska seminarier. Det handlar om rykten om ”lavendelmaffian”, ett nätverk bestående av homosexuella katolska präster som skyddar varandra och hjälper varandra framåt. Men det handlar också om vem som visste vad, och om att kyrkan är djupt splittrad i två läger.
I början av september skickade den svenska kardinalen Anders Arborelius ett brev till de troende i Stockholms katolska stift. Brevet inleddes med orden ”Vi är många som känner förtvivlan när vi hör om de övergrepp som präster har gjort sig skyldiga till och att man försökt dölja detta”. Han uppmanar alla att hjälpas åt genom att rapportera och polisanmäla misstankar om övergrepp. På slutet lägger han fingret på den situation övergreppsskandalerna lett till genom att be om förbön för ”den heliga fadern”, det vill säga påven, ”eftersom det finns en fara att vissa utnyttjar denna svåra situation för att underminera hans uppgift som Petri efterträdare”. Alla de nordiska katolska biskoparna, som samlades till möte förra veckan, har i ett brev vädjat om förbön för påven ”som utsatts för aldrig förr skådade attacker”.
Den man som symboliserar mycket av det som gått fel i katolska kyrkan är ärkebiskop emeritus i Washington D.C., Theodore McCarrick. Han är den första kardinalen i kyrkans historia som avgått på grund av anklagelser om sexuella övergrepp. För 47 år sedan, då McCarrick var präst i New York, ska han har utsatt en tonårig altarpojke för sexuella övergrepp. Senare vittnade en idag 60-årig man i The New York Times om att han blev utnyttjad av McCarrick i nästan tjugo år, från att han var elva år. Times utredning visade också att McCarrick på 80-talet, då han var en stigande stjärna inom katolska kyrkan, betalade tiotusentals dollar för att tysta ner män som anklagade honom för övergrepp.
Vad fallet McCarrick lett till är insikten om att problemet är större än en kardinals missdåd. Inom katolska kyrkan har man länge talat om en aktiv, homosexuell subkultur som frodats framför allt i prästseminarier. Dessutom finns ett nätverk som kallas ”lavendelmaffian”, där homosexuella präster stöder och skyddar varandra och förmedlar information om pojkar som kan utnyttjas. Sådana nätverk lär finnas i många länder, skriver den finska katolska prästen Oskari Juurikkala i ett blogginlägg på webbsidan ”Katolista hapatusta”. Juurikkalas poäng är att McCarrick manipulerat och antastat otaliga unga präster och seminarister (präststuderande). Många har känt till problemen, men få har velat tala högt om dem.
Juurikkala skriver att han själv, när han hörde ryktas om ”lavendelmaffian”, tänkte ungefär ”jaja, den där antikatolska propagandan igen”. Många katoliker har tänkt som han.
I sommar har de insett att det kanske ändå inte handlade om antikatolsk propaganda. Kanske det faktiskt finns en lavendelmaffia.
Juurikkala, som alltså själv är katolsk präst, skriver att det finns prästseminarier där seminaristerna uppmanats till sexuella förbindelser (med varandra). Det finns seminarier där utbildarna själva har haft sexuella förhållanden till andra män. Också heterosexuella seminarister uppmuntrades till hemliga förhållanden utanför seminariet, detta enligt Juurikkala för att så många som möjligt skulle korrumperas och därför hålla tyst om vad som pågick.
Har allt det här då något att göra med katolska kyrkans celibatkrav? Jo och nej, menar Juurikkala. Han skriver att det bland homosexuella präster råder en uppfattning om att de kan leva ”ogifta” men samtidigt bryta mot celibatlöftet och inte avhålla sig från (homosexuella) förbindelser. Att det är så här har kyrkan sett mellan fingrarna på i årtionden, skriver han.
Just nu är kanske den mest brännande frågan: vem visste vad, och när? I slutet av augusti publicerade Vatikandiplomaten och ärkebiskopen Carlo Maria Viganò ett elva sidor långt uttalande, där han anklagar Vatikanen för att ha skyddat dem som gjorde sig skyldiga till övergrepp. Den mest graverande anklagelsen är att Viganò skriver att påve Franciskus själv visste om McCarricks förseelser, men valde att inte agera.
Viganò skriver att redan påve Benedikt visste om anklagelserna om att McCarrick utnyttjat seminarister och präster, och valde att ge McCarrick ett kanoniskt straff. McCarrick måste lämna det seminarium där han bodde, han fick inte fira mässa offentligt, han fick inte föreläsa eller resa, i stället skulle han dra sig tillbaka för bön och ånger. Men Franciskus befriade McCarrick från straffet snart efter att han blivit påve. Viganò skriver att han är övertygad om att Franciskus visste om anklagelserna redan innan Viganò själv berättade för påven om vad McCarrick gjort sig skyldig till. Var orsaken kanske den att McCarrick spelade en viktig roll då Franciskus själv valdes till påve? När påven nyligen fick en chans att förneka att Viganò berättat för honom om McCarricks synder vägrade han kommentera frågan.
I lördags publicerade tidningen Catholic Herald ett brev som bekräftar att tjänstemän vid Vatikanen kände till anklagelserna mot McCarrick redan år 2000.
Och vilket är påvens följande drag? Igår, onsdag, meddelade Vatikanen att ledarna för världens alla katolska biskopskonferenser ska samlas i Vatikanen i februari för att diskutera frågan om sexuella övergrepp mot minderåriga. Nyheten kom ungefär samtidigt som en undersökning beställd av den tyska biskopskonferensen läckte ut. Den visar att präster i Tysklands katolska kyrka utsatt tusentals barn för sexuella övergrepp från år 1946 och framåt. Största delen av de utsatta barnen var pojkar, och över hälften av dem var yngre än tretton år då övergreppen skedde.
Bilden kompliceras ytterligare av att kyrkan är uppdelad i två läger, ett ”liberalt” och ett ”konservativt”. När Viganò i sin skrift spyr ut galla över dem som gjort fel, som tittat bort, spyr han ut galla också över alla dem som utövat ”LGTB-propaganda” inom kyrkan – det vill säga kämpat för att katolska kyrkan ska inta en mer accepterade syn till homosexuella. En av dem som Viganò nämner i det här sammanhanget är den katolska jesuitprästen och författaren James Martin.
I tidskriften America skriver James Martin själv att katoliker har rätt att vara arga på präster som begått brott, på biskopar som skyddat dem och på ett system som gjorde det möjligt att dölja brotten i årtionden. ”Men intensiteten i det hat och den vrede som nu riktas mot homosexuella präster är så kraftig att jag aldrig upplevt något liknande ”, skriver Martin, och poängterar att han med ”homosexuella präster” avser präster som är homosexuella men som håller sina celibatlöften. Martin menar att hatet mot ”laveldelmaffian” nu också börjat omfatta sexuella minoriteter i allmänhet. ”Under de senaste dagarna har jag sett fler homofobiska kommentarer i de sociala medier jag använder än jag någonsin sett förr”, skriver han. ”Många präster som gjort sig skyldiga till övergrepp är homosexuella. Det kan vi inte förneka”, skriver Martin. ”Men att många av dem var homosexuella innebär inte att alla eller ens de flesta homosexuella präster gör sig skyldiga till övergrepp. Det är en farlig och orättvis stereotypi.”
Vad vi nu ser är alltså att kyrkans mer konservativa krafter använder skandalerna för att smutskasta den mer liberala sidan. Samtidigt menar vissa att den liberala falangen kidnappats av ”Team Franciskus” – av dem som vägrar se att Franciskus kunde göra något fel. I skandalernas kölvatten är katolska kyrkan nu mer splittrad än den varit på mycket, mycket länge. De som redan länge talat om sede vacante (”tom stol” på latin) – de som alltså menar att katolska kyrkan just nu de facto inte har en påve, att påvestolen är tom – har fått vatten på sin kvarn (de kallas förresten sedevakantister). De begär nu, tillsammans med Viganò och andra som är trötta på den nuvarande ledningen i Vatikanen, att påven ska avgå.
Och hur ska det sluta? Det vet vi inte. Det vi kan räkna med är att katolska kyrkan kommer att förlora medlemmar framför allt i USA men också i Europa.
Källor: Bloggen ”Katolista hapatusta” med Oskari Juurikkalas texter, uttalandet av Carlo Maria Viganò, Catholic Herald, The New York Times, Damian Thompson i The Spectator, tidskriften America & samtal med katoliker.
