När Erik Vikström gick i pension efter 24 år som Borgå stifts biskop var det första han gjorde att ensam bege sig till retreatgården Snoan. Där tillbringade han en vecka med tystnad, regelbundna tideböner och mycket läsning. Han skapade en buffert mellan sitt gamla och nya liv. I bokhyllan fann han en bok om ortodoxt böneliv som han läste i gungstolen framför brasan.
– Där vaknade tanken: Om det finns ett ortodoxt böneliv och ett katolskt böneliv, så måste det väl finnas ett evangeliskt-lutherskt böneliv?
Den vintern började han skriva den numera slutsålda boken Min bön – evangelisk bönbok för årets alla dagar. Arbetet fortsatte när Erik och Kerstin Vikström på hösten 2007 återvände till sin tidigare missionärspost i Makumira, Tanzania, där Erik undervisade på universitetet.
Kortvariant nu i juli
Nu i juli kommer boken I bönens tid. Nio år efter att den ursprungliga bönboken gavs ut får ett urval av bönerna leva vidare i ny form och inramning. För förarbetet står Siv Bergman, lärare och tidigare Kenya-missionär från Kristinestad. Hon valde för flera år sedan ut en del av Vikströms böner med en tanke om att de kunde publiceras i en kortare form. Förlaget Fontana Media har tagit fasta på Bergmans material och gått vidare med projektet.
– Om det här är den stora kakan, säger Erik Vikström och håller upp den nästan 600 sidor tjocka Min bön, så är bönboken som kommer ut nu en liten russinkaka, där de plockat ut en del av russinen.
Att skriva böner för varje dag i året minns Vikström som en utmanande process och en djupt andlig resa. För honom påminner böneskrivandet mycket om att förbereda en predikan.
– Jag försöker alltid vänta tills jag får det jag ska säga. Ofta går jag ut och vandrar och är öppen för vad Anden ger. Samma gäller också när jag skriver böner, man måste vänta på inspirationen och inte pressa fram någonting.
I hans böner finns även mycket bibelundervisning och teologi inbäddade.
– Jag vågar tro att min bönbok också är en introduktion i kristen tro.
Tändvätska för böneglöden
– I vår sekulariserade tid har människor tappat bort bönespråket, säger Vikström.
Har man en bönegrupp finns där kanske några ”proffs” som ber långa böner, medan de flesta sitter tysta och inte riktigt vet vad de ska säga. Ifall det känns svårt att be tillsammans är ett råd Vikström ger att prova på det han kallar samtalsbön.
– Vi tänder ett ljus och så samtalar vi bara, man kan nämna tacksägelseämnen och böneämnen. Och ingen behöver formulera en enda bön, utan utgångspunkten är att Gud hör vårt samtal, vårt samtal är vår bön.
Han tänker sig också att bönboken kan vara en plats att hämta inspiration, att smaka på orden i bönerna. Syftet är att inte begränsa utan öppna upp; i förordet formuleras en förhoppning om att bönerna ska vara inkörsport till den egna, fria bönekontakten med Gud.
– Jag hoppas de skulle fungera som en slags tändvätska för någon som har lite böneglöd någonstans djupt nere i hjärtat.
Hela intervjun med biskop Erik Vikström om bön ingick i Kp 27-28. Boken utkommer på Kyrkans Ungdoms sommarläger i Pieksämäki, där författaren också deltar.
Förlaget Fontana Media ger också ut Kyrkpressen.
