Sedan 1990 har Inger Lise Olsen jobbat i Svenska kyrkan med frågor som rör makt, kön och jämställdhet. För 20 år sedan började kyrkan arbeta mer aktivt med att förebygga och bemöta sexuella övergrepp och gränsöverskridanden som sker i kyrkliga miljöer.
– Vi började med att bryta tystnaden om sexuella övergrepp. I slutet av 90-talet talade man inte så mycket om att sådant förekom.
Målet var också att bygga nätverk och sprida kunskap i alla stift. I arbetet ingår bland annat förebyggande arbete och utbildning för dem som leder barn och ungdomar. Satsningen började med en motion från kyrkomötet och Inger Lise Olsen tror det är viktigt att arbetet hela tiden haft stöd ovanifrån.
Kyrkan är inte annorlunda
– Det har skett en förändring. Nu när vi vet att det här sker, vad vill vi tänka på? Vi vet att där människor möts finns det alltid risk att någon, som kanske har makt, utnyttjar sammanhanget för egna sexuella behov. Det sker inom skolan, inom vården, inom scoutrörelsen, inom idrotten och det sker inom kyrkan, säger Inger Lise Olsen.
Kyrkan är precis som alla andra sammanhang och arbetsplatser, tror hon, men med en självbild som säger att vi är lite bättre. En sak som kan vara särskilt problematisk för kyrkan är ifall teologin och tanken om förlåtelsen missbrukas och leder till att upplevelser bagatelliseras. Riktlinjerna säger att kyrkan ska stå på den utsattas sida.
– Men strukturer, riktlinjer och telefonnummer kan inte rå på den kultur som ännu säger ”det är väl inte så farligt”, en kultur som är präglad av tystnad, rädsla, skuld och skam. Det är de kulturella uttrycken för synen på kvinnor och makt och sexualitet som vi måste jobba med, och så ska vi dessutom ha etiska riktlinjer.
#vardeljus
I höstas samlade uppropet #vardeljus, en av 65 svenska uppföljare på #metoo, underteckningar av 1 386 anställda kvinnor i Svenska kyrkan och 300 berättelser från den egna verksamheten.
– Jag är inte chockerad över innehållet, tyvärr, för jag har hört så många av de berättelserna under 20 år. Men jag sörjer ju att det är så många. Och nu har vi bara pratat om kvinnorna. Jag vet att det också finns män och pojkar som har berättelser om sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer, säger Inger Lise Olsen.
Uppropet har ändå gett arbetet en skjuts framåt: biskoparna har reagerat, utbildning och fortbildning har intensifierats.
Berättelserna som kommer ut är besvärande för kyrkans självbild, men Inger Lise Olsen betonar att det svåraste inte är ifall kvällspressen skriver om det, utan att det fått hända.
Vad kan kyrkan i Finland lära sig av det som gjorts i Sverige?
– Det första är att vi var lite rädda för att det skulle komma in falska anklagelser i början, men vi har haft väldigt få. Det andra är att de som delar sin berättelse med oss säger två saker: Det viktigaste har varit att bli trodd och det andra har varit att få hjälp att placera skulden – ”det är inte ditt fel”. Och då tänker jag att det viktigaste vi kan göra som kyrka är att lyssna till berättelserna, lyssna och söka kunskap.
Seminariet ”Sexuella trakasserier i religiösa samfund”, 14.4 kl. 12 i Helsingfors domkyrkas krypta. Anm. till omakokemukseni@gmail.com senast 13.4.
