– De som lever i ekorrhjulet behöver retreatens tystnad. Många av dem är nyfikna på vad retreaten handlar om och skulle kanske gärna delta. Men samtidigt är tröskeln hög för att komma med – det kan finnas rädsla för vad tystnaden kan avslöja om det inre själslivet, säger Hilkka Olkinuora.
– Det är precis som med mycket annat i livet: vi är väldigt olika och upplevelsen blir olika också beroende på vår aktuella situation. Men retreatupplevelsen brukar bli meningsfull.
Olkinuora har arbetat mycket med ledarskapsutbildning och har på retreatgården Snoan lett ett par retreater med ledarskapstema utgående från ledarpersonligheter i Bibeln. Hon har träffat personer i höga positioner som haft en så fullspikad tidtabell att de under arbetsdagen inte haft tid för en kort lunchpaus – eller i värsta fall ens att gå på toaletten.
Även om det sällan är riktigt så illa, känner många igen sig i att det ständigt är bråttom både på arbetet och på fritiden. Enligt dagens ideal ska man trots brådskan hinna hålla kroppen i trim, men behovet av att vila i sin kropp glömmer man bort.
Villkorslös klosteraktig tillvaro
– Det finns forskning som visar på naturens helande egenskaper och på människans behov av tystnad i en bullrig omgivning. På retreaten finns de båda tillsammans med den andliga dimensionen av bön, meditation och mystik. Dessutom har andra omsorg om det praktiska, som maten och tiden – du behöver ingen klocka. På retreat lever man i en klosteraktig tillvaro som är helande, säger Olkinuora.
Till det villkorslösa på retreaten hör att man får vara anonym, utan sin vardagsidentitet. Ingen kräver något av en. Hon citerar den finske retreatpionjären Paavo Rissanen, som beskrivit retreatens kombination av ensamhet och villkorslös gemenskap:
– Du vilar på ditt rum. Så hör du steg utanför. Du kan fortsätta vila i förvissningen om att stegen går vidare förbi din dörr.
Olkinuora betonar att det är skillnad på frivillig och ofrivillig ensamhet och tystnad. Någon gång när hon talat om retreatens underbara tystnad har hon fått en syrlig kommentar: Det är nog alldeles tillräckligt tyst hemma hos mig – och det är alldeles gratis!
– Också den som annars lever ensam får på retreaten dela en helande samvaro och gemenskap.
Otroligt tidlösa psaltarpsalmer
Olkinuora säger att hon som präst hundratals gånger har upplevt det som Svenska kyrkans ärkebiskop emeritus K.G. Hammar har beskrivit: också i sekulära sammanhang vill människor gärna prata om viktiga saker i sitt liv med en präst och prästen lyssnar. Men om prästen säger att det egentligen handlar om relationen till Gud blir samtalspartnern förskräckt och flyr sin kos.
Också den som annars lever ensam får på retreaten dela en helande samvaro och gemenskap.
– Jag tror på människans inre behov av sammanhang och mening i livet och jag har upplevt Gud i många vardagliga, sekulära sammanhang. Jag tror att varje människa borde ge Gud en chans,säger hon.
Det finns många vägar att närma sig det andliga.
– På retreat är tidebönerna med psaltapsalmer helt geniala! Jag är mot allt billigt förandligande och moderniserande. Psaltaren är en bok av sin tid, men psalmerna i den är otroligt tidlösa. Att möta sin medmänniska är att möta sig själv i psalmerna – och att möta sin Gud.
– När man är på retreat firar man mässa som det första på morgonen. För många som kanske aldrig skulle gå på en stor högmässa blir mässan på en liten retreat högtidlig, men avdramatiserad och helt naturlig, säger Olkinuora.
Gemenskapen får ny dimension
Vi har blivit så vana vid det ständiga flödet av ljud och information omkring oss att det kan vara svårt att helt stänga av det. På sina håll görs ett stort nummer av att någon pausar på de sociala medierna och håller facebookfasta. En några dagars retreat är ett bra sätt att testa hur beroende man är av att ständigt vara uppkopplad.
– Om ditt liv finns i läsplattan eller telefonen och du har skämt bort familjen och arbetsgivaren med att alltid vara anträffbar, är det bra att pröva på att vara utan kontakterna. Alla klarar det inte, konstaterar Olkinuora.
Hon berättar om en Nokiachef som på 1990-talet förutspådde att den som inte ständigt är uppkopplad snart skulle ses som socialt handikappad. Då lät det väldigt konstigt, men nu har vi börjat betrakta uppkopplingen som ett tecken på social existens.
– Vi har en mycket snäv bild av vad gemenskap är. På den enkla, avskalade retreaten får det sociala en helt annan dimension. Du blir av med alla måsten och behöver inte behaga någon. Men samtidigt utvidgar retreaten uppfattningen om gemenskap, där små bemötanden kan bli väldigt viktiga.
