Så säger diakon Henrika Hyttinen som nyligen avslutat sin första Cable-grupp i Matteus församling.
Cable är en relativt ny metod inom diakonin som i korthet går ut på att stärka individen med hjälp av gruppen.
– Det är en ny tanke inom församlingsarbetet att bygga gemenskaper av människor med olika erfarenheter. Grundtanken är att alla människor har något att ge men att vi måste skapa nya former där alla ryms med, säger Henrica Lindholm som för tillfället är projektanställd hos församlingarna i Helsingfors för att jobba med Cable.
Generationsfrågor sätter spår
Den första svenska Cable-gruppen i Helsingfors startade ifjol höstas i Matteus församling.
– Jag hittade sidor i mig själv som jag inte visste att jag hade,
summerar Torbjörn Johansson sin upplevelse av gruppen.
Varje träff har ett särskilt tema som utmanar deltagarna att få syn dels på sig själva, dels på sina egna sammanhang men också på alternativa vägar vidare.
– I en övning jobbade vi i par och klippte ut tidningsbilder som beskrev samhället under vår barndom. Det var intressant att höra vad som fastnat hos olika personer under olika årtionden och att diskutera kring olika barndomsminnen, säger Annica Söderström som också deltog i gruppen.
Tanken bakom just den övningen är att göra gruppmedlemmarna uppmärksamma på att det samhälle de växt upp i också präglat dem.
– Man märker kanske att många andra haft en liknande upplevelse. Det var inte bara mina föräldrar som blev arbetslösa under depressionen,
säger Henrica Lindholm.
Hon poängterar ändå att det inte är frågan om några ”tycka synd om sig själv-grupper”.
– Målet är att stärka de egna personliga resurserna genom insikten om att jag själv kan påverka mitt liv, speciellt i samverkan med andra.
Vägarna vidare söks konkret, dels genom olika projekt som gruppen gör tillsammans, dels genom att bekanta sig med församlingens verksamhet.
Ofrivilligt ensam
Som bas för det svenska Cable-projektet i Helsingfors ligger en kartläggning över var nöden är som störst på de svenska församlingarnas område i staden. Utredningen, som är gjord 2016, visar att ofrivillig ensamhet är ett stort problem i alla åldersgrupper. Ett annat problemområde är att de svenska tjänsterna, dels för arbetslösa, dels för mentalvårdspatienter, inte finns eller har reducerats.
– Det här är viktigt för församlingarna att känna till. Det finns många daglediga som söker en gemenskap uttryckligen för svenskspråkiga,
säger Lindholm.
Matteusgruppen träffades vanligen en kväll i veckan och inledde alltid med mat.
– Många bor ensamma och då är det särskilt trevligt att få äta tillsammans, berättar diakonissan Carita Riitakorpi som var en av ledarna för Matteusgruppen.
Sedan följde dagens uppgifter, allt från ”vad är jag bra på-bingo” till pararbeten kring goda värderingar. Varje träff avslutades med en stunds tystnad och reflektion.
– Jag är otroligt tacksam över de tankar som deltagarna vågade dela med sig av. Vi kan inte befria varandra från all smärta i en handvändning. Men att en liten stund hjälpa varandra att få det bättre, det kan vi, säger Henrica Lindholm.
Hon tycker vi ska vara stolta över kyrkan som en vänlig gemenskap.
– En församling som möter också sargade människor på det här sättet, som är så öppen att också människor som kämpar med livet kan komma dit för att hitta en tillhörighet, det är en diakonal församling, säger Lindholm.
