Pia Marttila jobbar på Brotts- offerjouren i Helsingfors. Kontoret finns i Böle.

Ett fall är ett för mycket

människohandel. Det går inte att peka ut något typiskt offer för människohandel i Finland. En del av dem som Pia Marttila hjälper klarar inte av att gå till affären på egen hand, andra lever rätt normala liv. 23.2.2017 kl. 16:00

Fördom 1: Offer för människohandel ser ut på ett visst sätt.

– Personer som är utsatta för människohandel kan se ut på många olika sätt. De är i olika åldrar. Det många associerar till när de hör ordet människohandel är unga kvinnor som tvingats till prostitution. Men av våra klienter är lite över hälften män som tvingats till arbete, många av dem i restauranger.

Det säger Pia Marttila, samordnare för stödinsatser vid Brottsofferjouren. Hon har jobbat på organisationen i två år och har bland annat utbildning, påverkansarbete och klientarbete på sitt bord.

Fördom 2: Situationen är alltid värst i huvudstadsregionen.

– En del tänker sig att det bara är i Helsingforstrakten som människor utsätts för människohandel. Men under åren har vi till exempel sett många fall i Vasatrakten. Det kan i och för sig också bero på att de är bra på att upptäcka fall där. Vår organisation har trettio kontor runtom i Finland.

Pia Marttila jobbar med människohandelsoffer i Finland, har tidigare jobbat med samma sak i bland annat Thailand och Argentina.

Det finns ett statligt hjälpsystem för offer för människohandel, till vilket Brottsofferjouren, där Marttila jobbar, är ett komplement.

– De som kommer till oss kan ha hittat hit själva eller hört om oss via någon bekant. Ibland kommer de via andra organisationer eller till exempel via församlingar som tar kontakt. Polisen kan också styra vissa fall till oss. Ibland vill personen i fråga inte vara i kontakt med myndigheterna, kanske på grund av rädsla att bli utvisad ur landet. Då kan det kännas bättre att söka sig till en organisation.

Hjälpen räcker inte till

Liksom det inte finns något typiskt offer för människohandel i Finland finns det ingen typisk arbetsdag för Pia Marttila.

– Jag reser mycket inom landet, men en stor del av tiden är jag också i direktkontakt med våra klienter.

Klienternas behov ser väldigt olika ut.

– En del är utlänningar som bott i Finland länge, men som varit helt isolerade på grund av att de jobbat 17 timmar om dagen och inte haft tid för något annat. En del av dem kan varken finska eller engelska och kan behöva hjälp med att gå till affären eller med att öppna ett bankkonto.

Andra klarar sig i vardagen och behöver närmast hjälp och stöd i brottsprocesser och någon som följer med på rättegångar.

– En tredje grupp kan vara finländare eller människor från något annat land som psykiskt mår väldigt dåligt. I de fallen jobbar vi tillsammans med socialen för att tillsammans försöka se hur vi kan hjälpa.

Pia Marttila berättar att det är många pusselbitar som ska falla på plats för att ett offer för människohandel ska komma på fötter igen.

– Det som överraskat mig är hur pass ofta det händer att en klient inte får den hjälp som hen skulle behöva. Det beror inte på att personerna i hjälpsystemet inte sköter sitt jobb. De gör vad de kan med de medel de har.

Ett exempel: Även om alla anser att det handlar om ett människorättsfall kan det hända att polisen inte har tillräckligt med bevis.

– Då kan de inte föra saken vidare som människohandel, vilket betyder att personen i fråga inte kan få statlig hjälp längre. Så finns det också klienter som inte får stanna i Finland. Dem vet vi inte hur det går för.

Pia Marttila önskar ofta att hon kunde göra mer för sina klienter. Hon försöker ändå att inte ta in deras motgångar på ett personligt plan.

– Om man är en människa som gör ett personligt problem av andras problem, då kan man nog inte jobba med det jag gör. Mitt jobb är att vara stark när någon annan inte är det. Annars kan jag inte hjälpa dem.

Läs hela intervjun med Pia Marttila i Kyrkpressen 8/2017.

Christa Mickelsson



romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Borgå. Tålamodet tryter i Borgå. – Det är kanske dags att hyra lokal i stället för det fuktskadade svenska församlingshemmet, säger kyrkoherde och domprost Mats Lindgård. 11.9.2020 kl. 10:06

kronoby. Samarbetsförhandlingarna i Kronoby församling har avslutats. En kantor, en kanslist och en församlingsmästare sägs upp. 10.9.2020 kl. 15:46

Kyrkodagar. De finlandssvenska kyrkodagarna i Mariehamn får en annorlunda och mer lokal prägel. Arrangörerna tycker ändå det är viktigt att samlas även under rådande omständigheter. 9.9.2020 kl. 14:04

stiftsfullmäktige. – Vi behövs alla för olika uppgifter, säger Anita Ismark om lekmännens roll i församlingarna. Vid det nya stiftsfullmäktiges första sammanträde valdes hon till ordförande. Hon ser att det omdiskuterade organet har en viktig roll som länk mellan församlingsgolv och domkapitel. 4.9.2020 kl. 16:17

Dopsockor. Varje barn som döps i Åbo svenska församling får ett par sockor som gåva. Sockorna har stickats av frivilliga i församlingen, och de är en del av satsningen på Dopåret 2020. 4.9.2020 kl. 15:06

äktenskapssyn. Tre biskopar håller fast vid kyrkans nuvarande syn, två vill ha ett helt könsneutralt äktenskapsbegrepp. De övriga placerar sig däremellan, en vill inte svara. 4.9.2020 kl. 12:17

Bok. När Gustav Björkstrand skrev sin självbiografi upptäckte han nya perspektiv.Han har också fått syn på nya sidor av sig själv, till exempel en dragning till mystik. 3.9.2020 kl. 13:28

körsång. Den här hösten får församlingarnas körer fundera på om de kan öva trots smittorisken. En del ställer in, andra sjunger i mindre grupper, vädrar och håller avstånd. 2.9.2020 kl. 09:06

föräldraskap. "Det här är hennes första hjärtesorg och jag vet att det inte är den sista." 2.9.2020 kl. 00:01

Stiftsdagarna. Stiftsdagarna i Borgå blev en fest värdig en hundraåring. Men mellan serveringarna, minglet och samvaron dryftades också de tunga frågorna: vad är kyrkans uppgift i en värld präglad av krig, och vad ska vi släppa taget om då pengarna tryter? 8.11.2023 kl. 14:52

ANDETAG. Karin Westerlund är ett nytt tillskott i bloggen Andetag. 7.11.2023 kl. 18:00

podd. En ny podd har sett dagens ljus! I vinter vill Sofia Torvalds och Robin Nyman inspirera till hudlösa samtal, för att livet kan vara nog så ensamt ändå. 7.11.2023 kl. 08:00

VEM ÄR DU?. År 2019 var Elisabeth Stubb, som är doktor i historia och forskare, utan jobb. Den våren bestämde hon sig för att göra något hon drömt om ända sedan hon läste om det i Kyrkpressen för många år sedan: vandra Israelleden, vandringsleden genom Israel. Upplevelsen blev en bok som känns väldigt aktuell. 6.11.2023 kl. 18:53

HÖSTDAGARNA. Årets Höstdagar arrangeras det här veckoslutet i Toijala. Årets tema är "Kamp". Dagarna bjuder på traditionellt upplägg med verkstäder, café, musik, show, mässor, andakter, glada människomöten, bön, gemenskap och skratt. 4.11.2023 kl. 15:52