Tanya Weinstein vill inte ge färdiga svar, men hon vill att publiken stannar upp och tänker efter.

Flyktingkrisen handlar också om oss

”Vem är rädd för svarte man?” sjunger det fiktiva punkbandet Lampedusa i bakgrunden, medan regissören Tanya Weinstein ser på. 22.3.2016 kl. 09:00

Punkbandet ska ordna en konsert för att göra en manifestation mot rasism. Det är ramberättelsen i Lampedusa – Dreams of EUtopia som har premiär på Viirus nästa vecka. Föreställningen handlar om flyktingkrisen och om de rädslor och drömmar – och den godhet eller de fördomar – som den väcker.
Föreställningen bygger på elva dokumentärintervjuer med verkliga flyktingar, frivilliga och politiker.
– Det var inte så lätt att hitta de berättelser vi presenterar. Vi vill inte att publiken ska behöva sitta där och tycka synd om folk. Det är jätteviktigt att visa hur olika människor är, att alla har en egen berättelse, säger Tanya Weinstein.

Vi får höra berättelser om personer som kom till Finland för tjugo år sedan, eller om sådana som kom för två dagar sedan. Politiker som har högeråsikter, politiker som har vänsteråsikter.
– De är alla en del av föreställningen, för flyktingkrisen handlar inte bara om flyktingarna utan också om oss. I något skede måste alla ha en egen åsikt i frågan. Du kan inte bara inbilla dig att inget pågår.
Tidigt i processen bestämde sig Weinstein och den övriga ensemblen för att inte erbjuda några färdiga svar.
– Vi säger inte: gör så här. Men de beslut som fattas nu kommer att förändra Europa och Finland för all framtid. Om tjugo år kommer det inte att se ut som i dag – Finland har blivit ett slutet land som inte välkomnar någon, eller ett mycket mer mångkulturellt samhälle. Det var viktigt för oss att visa att vi lever i den här kaotiska tiden, den är här, just nu. Det här är den stund då du måste göra ett val: vad känner du och vad tänker du göra åt den känslan?

Hon vill inte undervisa sin publik, och hon vill inte heller locka den till gråt.
– Det är lätt att visa sådant som får alla att bryta ihop. Om du verkligen vill gå i dialog med människor, på samma nivå, finns det sådant du inte kan visa på scen för att det får alla att gråta –till exempel ett dödat barn. Det är inte rätt att tvinga fram känslan. Det finns förstås stunder då du kan falla i tårar – så som jag gör nästan under varje repetition – men här saknas de stunder då du tvingar nästan alla i publiken att sluta ögonen för att de ser något de inte kan stå ut med.
Hon minns en intervju med den ryska författaren, tidigare sovjetiska dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn.
– Han sa att när du skriver om fånglägret är det så lätt att skriva om så hemska saker att människor blir förstörda när de läser om det. Men målet är att nå samma sak utan att visa allt det hemska. Då ger du människor en chans att välja hur de reagerar. Jag vill ha en intelligent publik, en publik som får bygga sin egen intrig.

När det gäller flyktingfrågan känner jag ofta att jag inte gör tillräckligt, att jag inte är en så god människa som jag skulle vilja vara. Tror du att jag kan komma vidare på något sätt genom att se den här föreställningen?
– Jag vet inte. Vi ger ju inga svar, men en del av personerna i föreställningen kommer verkligen med konkreta tankar om vad du kunde göra. Det finns olika åsikter, men det finns också folk som säger: okej, vi kunde göra så här eller så här. Inte heller jag är redo att öppna mitt hem för flyktingarna, men jag vill inte heller känna att jag för den skull inte är en god person. I något skede av monologen fick jag själv en insikt i vad jag kunde göra.
Tanya Weinstein är själv invandrare – hon flyttade till Helsingfors från S:t Petersburg tillsammans med sin man och sin lilla son i maj i fjol.

Har det gjort det lättare för dig att leva dig in i känslor av främlingskap?
– På sätt och vis hjälper det, men å andra sidan ger det också en känsla av att jag på grund av min egen invandrar-erfarenhet vet hur det känns att vara flykting. Sanningen är att jag inte vet. Min situation är så väldigt annorlunda. Jag kom hit lagligt, med min familj, vi skapade våra arbeten när vi kom och skapade dessutom jobb åt andra. Jag är välutbildad och har ett stort nätverk.
– Givetvis finns det stunder då jag inte känt mig bekväm eftersom jag inte pratar finska, men det har inget att göra med hur flyktingarna har det. För mig var det väldigt viktigt att skilja på de här sakerna.
Föreställningen tar också upp den identitetskris invandrare som bott länge i Finland kämpar med.
– Jag ser den hos mitt eget barn, som är nästan två år. Han börjar redan tala finska, blandat med ryska. Och jag undrar: hur kommer det att vara om sju år, om tio år eller om tjugo år? Min familj är en rysk-judisk familj som bor i Finland. Vilken sorts överväldigande erfarenhet kommer det att vara för honom att handskas med alla de identiteterna? Ska jag berätta för honom att han är rysk, att han är finsk eller att han är jude?

Det har också varit en uppenbarelse för henne att jobba med finlandssvenskar.
– För mig som vuxit upp som en del av den judiska minoriteten i Ryssland, utan några som helst rättigheter, är det ett mirakel att ni kan existera så här!
Samarbetet har också inneburit små kulturkrockar.
– Jag är van vid att regissören fattar alla beslut om föreställningen. Men nu jobbar jag i en demokrati … skrattar hon och berättar att hon vid ett projekt hon ska göra för Svenska teatern ville ha en scenlösning som uppfattades som farlig för skådespelaren.
– Jag sa: det är deras jobb, visst? Och de sa: du kan inte använda en skådespelare bara en gång, för det här är en demokrati!
Hon skrattar igen, och tillägger:
– Jag har lärt mig att det är viktigt att alla får vara med och fatta beslut om hur man gör. Det gör inte livet lättare, men det gör säkert föreställningen bättre.

Sofia Torvalds



SKOLVÄGRAN. Måste man som förälder skicka sitt barn till skolan till vilket pris som helst? Minna Levälahti kände sig ensam och misslyckad som förälder när hennes dotter vägrade gå till skolan. Då hittade hon andra vars barn hade långvarig skolfrånvaro. 29.10.2025 kl. 13:20

KOLLEKTER. De stora missionsorganisationerna som FMS och KUA kasserar stort på stiftskollekterna. Väckelserörelser som laestadianerna åker ut ur huvudflödet av kollekter 2026. 28.10.2025 kl. 14:44

unga i kyrkan. Matteus församling i Helsingfors har satsat stort på sitt ungdomsarbete i många år, och det har burit frukt. – Vi satsar på relationen till ungdomarna först, och undervisningen sedan. 28.10.2025 kl. 11:29

BESVÄR. Sebastian Åstrand har lämnat in ett besvär till förvaltningsdomstolen i Helsingfors angående tjänsten som lagfaren assessor vid domkapitlet i Borgå. Han var en av de jurister som sökte tjänsten, medan domkapitlet valde Mikaela Strömberg-Schalin. Hon tillträder i mars. 27.10.2025 kl. 11:58

radio. Han tar upp programmet med andlig musik Tack och lov på nytt. – Jag ska försöka ha så stor bredd som möjligt, säger Rasmus Forsman. 27.10.2025 kl. 09:42

KATASTROFHJÄLP. Esbo kyrkliga samfällighet har anslagit 30 000 euro i katastrofhjälp för civila offer i det pyrande kriget i Gaza. Hjälpen förmedlas av Finska Missionssällskapet (FMS). 22.10.2025 kl. 14:39

betraktat. Hur älskar jag någon jag aldrig har sett med hela mitt hjärta, hela min själ och med hela mitt förstånd? Är inte det att kräva lite mycket av mig? 19.10.2025 kl. 19:30

KONSTDONATION. Konstnären Rolf Holm donerade under fredagen 45 tavlor till Borgå stift. Planen är att konsten ska ges vidare, berättar biskop Bo-Göran Åstrand. 17.10.2025 kl. 16:44

HERDETJÄNST. Fredrik Kass söker kyrkoherdejobbet i Korsholm. Han har varit kyrkoherde i Kvevlax sedan år 2019. 17.10.2025 kl. 15:24

laestadianism. Det är inte svårt att finna spår av Lars Levi Laestadius i Pajala. Han har namngett både vägen till kyrkan och Pajalas gymnasium. – Det är Laestadius bygder. Jag visste nog inte vad som väntade mig här. Jag gick bara igång på att Gud sa att jag skulle vara här, säger prästen Maria Smeds. 17.10.2025 kl. 10:00

SÁPM. Hon blev präst lite motvilligt. Men i svenska Sápmi har Maria Smeds funnit sin plats. – Jag känner att hela min prästvigning bara handlar om det här uppdraget i norr. Det är nästan som om jag är designad för det, säger hon. 17.10.2025 kl. 10:00

LIVSBERÄTTELSE. Det började med O helga natt i julkyrkan i Munsala. Sedan dess har Christian Vesterqvist uppträtt i många kyrkor med sina tolkningar av Johnny Cash. 16.10.2025 kl. 11:29

Personligt. Kenneth Morales har blivit vuxen i Finland. Här har han gått igenom kriser, kommit ut på andra sidan, börjat uppskatta den finska vurmen för ordning och reda och de starka familjevärderingarna. Men en sak har han svårt att omfatta: vi är så oroliga hela tiden. Det är som om hela befolkningen är lite ängslig. 15.10.2025 kl. 14:16

begravning. Snabbt dyrare gravar och allt enklare ambitioner bland de anhöriga – det förändrar vår kultur kring död och begravning. Det ser Christina Grönroos som driver begravningsbyrå i Sibbo. 15.10.2025 kl. 11:08

BRANSCHBYTE. Med Mikaela Strömberg-Schalin som ny stifts­jurist får den finlandssvenska landsbygden rätt så säkert en röst i domkapitlet i Borgå. 14.10.2025 kl. 15:48

URSÄKTENS TEORI. Vi vet alla att vi borde be om ursäkt när vi gör ett misstag eller sårar och skadar någon. Ändå är det så svårt. Varför? Vi reder ut ursäktens teori med hjälp av förlåtelseforskaren Cathrine Felix och terapeuten Jan-Erik Nyberg. 5.2.2026 kl. 19:42

ETT GOTT RÅD. Med erfarenhet vidgas blicken. Livet går från svartvitt till melerat, och det gör det enklare att förlåta andra – och sig själv. Det säger Bernice Haglund-Wikström. 4.2.2026 kl. 12:27

PSYKISK HÄLSA. För Sonja Wikström började tvången i det lilla: en spis, ett strykjärn, en gnagande oro. Sedan tog sjukdomen över nästan hela hennes liv. Till slut kom vändningen. 3.2.2026 kl. 17:34

ungdomens kyrkodagar. I ett vintrigt Karis, på stiftsgården Lärkkulla, hörs musik. Det är fredag på Ungdomens kyrkodagar och plenum ska precis börja. Ett gäng ungdomar från Sibbo utgör årets kompband och salen är fylld av unga deltagare. 2.2.2026 kl. 18:54

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06