Marianne Backlén var en av de första inhemska författarna i min bokhylla som gav både invandrare och nyfinländare ett ansikte och en röst. Jag har alltid fascinerats av just den förmågan, att presentera personer från olika kulturer, i olika åldrar, och låta dem mötas i vardagliga situationer, vanligen i helfinska miljöer – i min hemmiljö.
I sin nyaste roman Jag gungar i högsta grenen driver Backlén denna förmåga ett steg vidare när hon i en mäktig familjesaga väver samman livsberättelser från inte bara olika länder och kulturer men också olika tider. Som utgångspunkt har vi Maria i 1960-talets Helsingfors. Från henne vävs trådarna framåt och bakåt, till bittra döttrar och stolta fäder, till tillknäppta tanter och förlorade söner.
Ett av de mest fascinerande inslagen är när författaren i svaga fläktar av magisk realism verkligen skapar möten där hon låter personer från olika tider ana varandras närvaro i rummet. Någon läsare kanske störs av de orealistiska elementen i en i övrigt mycket historietrogen, och som jag uppfattar det, korrekt beskrivning av skeenden i vårt lands och Europas historia. Det måste ligga ett oerhört researcharbete bakom en roman av det här slaget, ett arbete som med sin detaljrikedom ibland gör min läsning långsam. Jag drunknar stundvis i beskrivningarna och har svårt att hålla koll på det digra persongalleriet och de invecklade släktkonstellationerna.
Den förenande tråden mellan berättelsens personer, i släktled efter släktled, är kriget. Krigen.
Det är både beklämmande och hoppingivande att läsa om de varierande metoder som människan tar till för att överleva en katastrofsituation. Ett gemensamt drag jag slås av i dessa tider av oroligt vapenskrammel, som också vår jul tycks präglas av, är människans oförmåga att inse vad som håller på att ske, vad som ligger precis bakom hörnet. Livet går på i det lilla trots att ett stort krigsmonster precis drar efter andan för att blåsa ut sitt kaos över världen.
Marianne Backlén beskriver kriget som jag aldrig läst det förut. Samtidigt är det tröstande att få läsa om människor som lever det vanliga livet, så gott det går, trots att kriget är så närvarande. För så tycks det vara med oss människor: livet i det lilla, i familjen, i det som ligger oss närmast, är det som bär och betyder något också när allt annat rasar samman.
Det innebär förstås också att ländernas kamp inte spelar så stor roll för mig om jag fått mitt hjärta krossat. Det är inte passets stämpel som avgör hur sårad jag blir när du lämnar mig. Jag är främst solidarisk med den som får mig att känna mig sedd och uppskattad.
Jag gungar i högsta grenen
Författare: Marianne Backlén
Förlag: Schildts & Söderströms 2015
