När Katriina Järvinen år 2007 kom ut med boken Luokkaretkellä hyvinvointiyhteiskunnassa (En klassresa i välfärdssamhället) var hon den första finskspråkiga författaren som skrev om skammen i att vara klassresenär. Hennes färska bok Kaikella kunnioituksella (Med all re- spekt) handlar om ett ämne som diskuterats ännu mindre: om att ta avstånd från sina egna föräldrar. Om att ha en barndom som man inte kan diskutera vid kaffebordet. Om att ha något otalt med sina föräldrar och veta att det aldrig kommer att gå att tala ut.
– Jag har kämpat hela mitt vuxenliv, först med de ursprungliga problemen med min familj, men nästan lika mycket med det sociala problemet. Med att folk liksom stelnar om jag börjar säga att jag hade en svår barndom eller ungdom. Jag förstår att det här är ett farligt ämne. Folk börjar genast moderera och säga att säkert gjorde de sitt bästa och att även om de inte kunde visa det älskade de dig nog. Jag känner att det hindrar mig från att berätta om min relation till världen.
Katriina Järvinen skriver om sin egen uppväxt som det svarta fåret i en hängivet religiös familj. – Nu när jag är författare kan ingen hindra mig från att berätta om den.
Hon kände samma sak när hon valde att gå ut och berätta om sin arbetarbakgrund.
– När jag försökte säga att jag säkert har lite annorlunda tankar om det här för att jag har arbetarbakgrund, så fick jag genast höra att alla står vi ju i samma kö i Alepa. Då fick jag en känsla av att min syn på världen är förbjuden, den får man inte berätta om. Jag måste förställa mig genom livet och hålla saker hemliga. Och det gjorde jag tills jag gick i terapi som 38-åring.
Katriina Järvinen växte upp i en familj där bägge föräldrarna var hängivna pingstvänner. Hon var det besvärliga barnet, det som hade ”en svår personlighet”. Redan som liten kände hon att hon var en dålig troende, att hon tvivlade för mycket, och vad värre, skämdes för föräldrarnas tro. När hon hörde en brandbil på gatan förvandlades sirenen till en domedagsbasun, och hon måste stiga upp för att kolla om föräldrarna blivit uppryckta och lämnat henne ensam kvar med de andra syndarna.
När hennes pappa sa upp sig från jobbet för att bli evangelist följde hon och den yngre brodern med föräldrarna på resor runt om i landet. Det fanns inte utrymme för någon rebellisk tonårstid, för att lösgöra sig från föräldrarna. Barnen skulle, rena och heliga, följa i föräldrarnas fotspår. När hon inte kunde göra det blev hon övergiven, icke-godkänd, en fiende.
– Min vilja att berätta om det här började i den sociala smärtan att inte få öppna sig vid kaffebordet. Ingen tycktes förstå när jag till exempel började förklara det här med att förlåta, att här finns något som inte känns bra. Då sa alla att du ska förlåta för din egen skull, så att du kan gå vidare. Och jag tyckte att det kändes orättvist. Om jag hade haft trevliga lärar- eller ingenjörsföräldrar som inte hade varit troende så skulle jag få berätta om min barndom och ungdom, men för att jag haft fel liv och fel föräldrar har jag inte rätt att berätta. Det är ett helvete att det som hänt inte finns. Att du inte har rätt att bli sedd eller hörd är ett värre helvete än den ursprungliga smärtan.
Läs fortsättningen på Katriina Järvinens berättelse i veckans Kyrkpressen.
