Hans mormors kör är ett av hans första starka musikaliska minnen. Eric-Olof Söderströms mormor var folkskollärarinna i södra Österbotten och hon dirigerade byns blandade kör.
– Repertoaren förnyades aldrig. Kören sjöng bland annat Härlig är jorden, Blott en dag, Min sång skall bli om Jesus och Jag gungar i högsta grenen.
Söderström sjöng med i kören, som senare blev en släktkör, och började redan som tioåring spela piano och orgel för sin morbror som var kantor. Vid sin egen konfirmation satt han bakom orgeln. Men i skolan trivdes han inte utan hoppade av mellanskolan och sökte som 16-åring in till Sibelius-Akademin.
– Jag hade vikarierat som kantor och kunde jargongen. Till inträdesprovet kom jag i kostym och kravatt och ingen märkte väl att jag var minderårig för jag blev antagen.
Efter erhållen kantorexamen inleddes en tid av sökande.
– Jag började se mig omkring, studerade musikteori och funderade på vad jag egentligen ville göra. Jag grubblade mycket på den religiösa biten.
Han berättar att han intensivt försökte hitta en kristen övertygelse, utan resultat. När sedan andra dörrar öppnades var det lätt att lämna kantorstankarna bakom sig.
– Min diplomexamen i kyrkomusik gjorde jag i körledning. Jag försökte desperat hitta en kör att jobba med för min examenskonsert och frågade andra dirigenter om de kunde låna ut sina högklassiga körer.
Men ingen ville låna ut sin kör, så Eric-Olof Söderström fick lov att bilda en egen kör. Det var så Finländska kammarkören kom till, en kör han dirigerar ännu i dag.
– Koristerna band sig bara till två terminer. Men Rundradion råkade höra kören och anmälde oss till BBC:s sångtävling Let the Peoples Sing. Sedan gick vi och vann hela tävlingen och då ville koristerna inte sluta.
Läs hela profilen i KP 15/2014.
