Hittade tröst hos vänner

– Jag fick en chock då Kjell (Ewalds) fick en hjärtinfarkt. Jag var inte alls förberedd. Man har en klar bild av hur livet ser ut och plötsligt krossas den.

Det har gått fyra år sedan Susan Haraldson blev änka och tvingades möta den tuffaste tid hon någonsin gått igenom.

– Jag började ett långt och tungt sorgearbete som jag på sätt och vis fortfarande är inne i, säger hon.

Att Susan Haraldson skulle vara inne i ett sorgearbete märks inte alls. Hon ler och utstrålar en positiv energi och sprudlande glädje.
 
– Det första året var en oerhörd kamp och jag fick verkligen kämpa för att ta mig tillbaka till livet igen, säger hon.

– Man försöker komma framåt men det känns som att man för varje steg framåt tar två steg bakåt.

Under det andra året fick hon lite mark under fötterna. Då tog hon bara ett steg bakåt för det steg hon tog framåt.

– Jag insåg att det finns två sätt att bemöta det här. Antingen kan jag skydda mig eller så kan jag släppa ut allt, säger Haraldson.

– Jag förstod att om jag ska klara mig så måste jag släppa ut allt och låta det ta den tid det tar.

Blev kvar i Finland
Då Susan Haraldson blev ensam gav hennes far henne rådet att inte fatta några hastiga beslut under det första året. Det rådet beslöt hon att följa.

– Jag försökte så långt det gick att vara som vanligt och fortsätta med mina rutiner för att inte överbelasta mig själv med sorgearbetet, säger hon.

Hela hennes egen släkt bor i USA men Kjells syskon och hans övriga släktingar är nu hennes familj i Finland.
 
– Jag kan inte riktigt säga varför jag valde att stanna i Finland, men en av orsakerna var att jag också hade en familj här.

Susan Haraldson kände också att hon hade ett meningsfullt arbete och att hon trivdes med människorna omkring henne.

– Jag kände att mitt liv är här. Jag har flyttat omkring ganska mycket så jag känner mig hemma lite var som helst. Jag har inte ett behov av att vara någon annanstans.

Söker samarbete
Susan Haraldson har arbetat i Andreaskyrkan i Helsingfors sedan 1992 och som pastor sedan 2003. Hon är själv förvånad över hur kort tiden har känts.

– 21 år är en lång tid men det har inte alls känts så. Och det är ju bara är en bra sak, säger hon.

Andreaskyrkan har under en lång tid varit en naturlig samlingsplats för kristna i Helsingfors. Såväl svensk- och finskspråkiga som invandrare har hittat hit.

– I Andreaskyrkan har tanken alltid varit att kyrkan ska vara ekumenisk och ha en medveten inriktning på samarbete, säger Susan Haraldson.

– Det är värdefullt med olika församlingar och vi vill stöda andras verksamhet.

En praktisk sak är också det att man inom missionskyrkan inte måste bli medlem för att kunna vara med.

– Man kan dessutom ha ett dubbelmedlemskap och vara medlem i såväl den lutherska kyrkan som i missionskyrkan. Det här är också ett medvetet val.
 
– Då är det lättare för folk att känna sig välkomna, tror Haraldson.

Visa upp en trovärdighet
När det kommer till att nå ut med evangeliet menar Susan Haraldson att man måste gå ut med det snarare än att sitta i kyrkan och vänta på att folk ska komma dit.

– Det viktigaste är att bygga ett förtroende till de människor som man möter, säger hon.

– Att visa att man är trovärdig och faktiskt lever som man lär.
Enligt Haraldson är de flesta människor som råkar ut för en kris öppna att ta emot kärlek och stöd.

– Om man i ett sådant läge kunde visa att man bryr sig tror jag att ett förtroende byggs upp som starkast.

Läs hela artikeln i papperstidningen.