Gita Lindgren saknar gemenskapen och sammanhållningen som en gång fanns inom kyrkan (FOTO: Nina Österholm)

En riktig bruksare säger allt

Förr måste man veta sin plats i brukssamhällen. Vilka jobb man kan söka, vilka barn som kan leka tillsammans. Gita Lindgren lärde sig tidigt vilka koder som gällde bland arbetarna i Dalsbruk men också att knopar och segling kan förena långt över gränserna.
28.2.2013 kl. 12:14
Vägen mellan hemmet på Mechelingatan i Helsingfors och templet på Nylandsgatan var skrämmande för en ensam nioåring.

– Först måste man gå förbi parken intill Lappviksgatan och där satt alltid en massa gubbar som drack både det ena och det andra.
Och sedan var det Filadelfiakyrkan på Albertsgatan. I skolan sa en del större elever att där fanns en ”inkastare” vid dörren.

– Jag hörde också att deras gudstjänster var jättekonstiga, att man låg på golvet och sökte Jesus mellan bänkarna. Klart jag var rädd att bli infångad av den stora mannen som alltid stod på vakt vid församlingens ingång.

Trots den farofyllda färden längs gatorna i 1950-talets Helsingfors trivdes Gita Lindgren bra i Frälsningsarmens scoutkår. Farmor och faster hörde till armén så pappa vågade inte säga nej när hon blev frälsningssoldat som 16-åring.

– Jag skulle ändå ha blivit det oberoende av vad föräldrarna sade. Jag ville gå totalt in för det, jag ville ge mitt liv åt Gud.

Oskrivna regler
Genom Frälsningsarmén träffade Gita Lindgren också sin man Lefa. Båda är vigda till frälsningssoldater under arméns fana och när första barnet Maria föddes arbetade båda två inom rörelsen.

– Jag hade studerat bland annat litteraturvetenskap på universitetet och jobbade på Frälsningsarméns tidning Krigsropet. Jobbet var enkelt men jag vantrivdes ändå. Jag ville ju jobba med barn och ungdomar.
I samma veva blev det unga paret plötsligt tvunget att flytta, och den enda dagvård de kunde få för Maria var finskspråkig sådan.

– När jag såg annonsen för platsen som barn- och ungdomsarbetsledare i Dalsbruk så tänkte vi att om Gud vill  att vi flyttar dit så får jag jobbet.
Den gamla bruksorten ligger sedan barndomen nära Gita Lindgrens hjärta. Hon tillbringade alla somrar hos morbror, moster och kusinen här.

– Jag fick redan som barn lära mig vilka tabun och oskrivna regler som gäller i ett brukssamhälle. När flickorna från Tordalen bad mig över för att leka förklarade moster varför mina kusiner inte kunde följa med. Hon förklarade skillnaden mellan tjänstemannabarn och arbetarbarn. Då började det gå upp ett ljus för mig.
 
Hon gick aldrig över till tjänstemännens hus även om hon kanske kunnat.
 
– Jag var ju från stan och kunde tala Helsingforssvenska och inte som en bruksare. Om jag ville. Men det kändes så fel att min kusin inte kunde följa med.

När Lindgrens våren 1973 flyttade till Dalsbruk var hon däremot mån om att tala som folk gjorde mest, också med sin dotter.

– De som talade för fint blev lätt utfrysta. De flesta tjänstemannabarnen har flyttat bort från orten som vuxna.

Alla kan vara scouter

Det var också den starka klassindelningen på bruket som hämtade scoutrörelsen till Dalsbruk och till församlingen. Tjänstemännens barn kom inte till kyrkans barngrupper så år 1961 grundade prästen i Dalsbruk, Rune Söderlund, pojkkåren Dalsbruks Sjöscouter för att uttryckligen försöka nå barn ur alla samhällsklasser. Kåren blomstrade på två språk och än i dag är scoutverksamheten livskraftig inom församlingen med flera aktiva patruller.

– Fastän kåren fungerar inom församlingens regi är alla barn välkomna.
Också de muslimska flyktingbarn som kommit till orten har varit med. Då har Lindgren läst Koranen parallellt med Bibeln, jämfört berättelser och fört religionsdialog på gräsrotsnivå.

– Vi ska inte splittra flyktingfamiljerna genom att missionera för barnen, vi ska respektera dem för de muslimer de är. Och det är så bra för våra egna barn att få upptäcka andra religioner och framför allt att de själva är kristna och vad det betyder. Men att vi ändå har mycket gemensamt och kan vara vänner.

Läs hela artikeln i papperstidningen.
Nina Österholm



Bok. En berättelse om kyrkans och världens nutid och framtid. Lagom till kyrkoårets slut – när temat är Kristi återkomst och den sista domen – ger Erik Vikström ut en bok om den apokalyptiska text som avslutar Bibeln. 11.11.2020 kl. 16:01

relationer. Anna Henning är ensam mamma till två pojkar, universitetslektor i socialpsykologi och kyrkligt förtroendevald i Borgå. Hon har lärt sig att fokusera på det som duger i stället för på det perfekta. Tro kan vara en suck uppåt, och föräldraskap en närvaro i vardagen. 11.11.2020 kl. 09:22

val. Stiftsdekanen i Åbo ärkestift Mari Leppänen fick flest röster (35,2 %) och kyrkoherden i Mikaelsförsamlingen i Åbo Jouni Lehikoinen fick 329 röster (32,5 %). 10.11.2020 kl. 13:42

bön. Herrens bön – eller Fader vår som den ofta kallas – byts ut till Vår fader i Johannes församlings gudstjänster och högmässor. Det kan kännas konstigt att be en välkänd bön på nytt sätt, men både språkvetare Monica Äikäs och församlingspastor Johan Terho tror att de delvis nya orden kan få oss att tänka mer på vad bönen egentligen innehåller. 9.11.2020 kl. 11:07

Kroppen. "Visst är det konstigt att något som är så grundläggande kan bli så kritiserat, föraktat och till och med kännas förbrukat i förtid." 11.11.2020 kl. 07:00

Kyrkomötet. Kyrkomötet bjöd på öppnare förutsättningar för vigsel, steg mot mer jämställd terminologi och gav tummen upp för elektroniska möten. 7.11.2020 kl. 12:32

konflikt. Kaplansvalet i Väståbolands svenska församling har lett till slitningar i församlingen. Konflikten har nu också lett till spänningar mellan kyrkoherden och biskopen. 6.11.2020 kl. 11:44

Kyrkomötet. Kyrkomötet beslöt att principerna för hur statistik samlas in i kyrkan ska ses över. Kyrkan samlar idag in omfattande statistik om sin verksamhet. 5.11.2020 kl. 19:14

uteblivna kollektintäkter. Kyrkomötet godkände sammanlagt en miljon euro i understöd till kyrkliga organisationer på grund av uteblivna kollektintäkter under coronapandemin. 5.11.2020 kl. 19:07

forskning. Kyrkans färska fyraårsberättelse: Mindre troende – mera sökande i de yngre generationerna. 5.11.2020 kl. 14:33

kampanj. Kampanjbudskapet ”Här bor kärleken” kombineras med Touko Hujanens dokumentärfotografier av Esbo och Esbobornas vardag. 3.11.2020 kl. 14:22

Saknad. – Jag fick en märklig känsla i kroppen, det var som om Ole ville mig något, säger Åsa Dalkarl-Gustavsson. De var äkta makar och kolleger, och de hade många planer för framtiden. 30.10.2020 kl. 13:20

Coronapandemin. THL:s Mika Salminen tror inte på coronaskuld: vem som helst kan smittas, och ingen ska ha dåligt samvete över det. Vad munskydden gäller tror han på grupptryck i stället för tvång. 29.10.2020 kl. 17:16

nykarleby. Vad behöver unga idag, och hur ska församlingen nå dem? I Nykarleby församlings styrgrupp för ungdomsarbetet får unga själva vara med och påverka. 29.10.2020 kl. 16:59

Webben. Simon Lampenius vet en hel del om hur man får trafik till sin webbplats. Vilka missar gör vi? Och vad kännetecknar en lyckad statusuppdatering? 29.10.2020 kl. 15:14

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46

PETRUS FÖRSAMLING. Kyrkpressen ställde några frågor till Pia Kummel-Myrskog och Ronny Thylin som har anmält intresse för jobbet som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors. 23.1.2024 kl. 07:06