Skriva det som bränner

Vi ska stiga ut genom dörren för att ta ett foto innan höstskymningen lägger sig över Åbo. Då ringer telefonen. Peter Sandström svarar. Han talar dialekt: det är mamma som ringer från Nykarleby.

– Hon tyckte jag såg så rund ut i ansiktet på fotot på Hbl:s parad. Men hon var mycket nöjd med artikeln inne i tidningen.

Sandström har gett många intervjuer de senaste dagarna och ställt upp på en hel del foton också. På bokmässan fick han ta emot Svenska Yles litteraturpris för novellsamlingen Till dig som saknas.

De prisbekönta novellerna utspelar sig oftast i barndomslandskapet Nykarleby. Sandström använder sitt namn och element av sin egen historia när han skriver.

– Man kan tycka att det är irriterande: en recensent tyckte att det blivit ett maner. Det är något som vuxit fram gradvis och som jag använt mer och mer. Det är ett sätt för mig som författare att komma nära det som bränner i texten.
Berättelserna handlar om sådant han funderat på, hört eller upplevt. Han tittar tillbaka på sin egen bakgrund och rör sig i miljöer som han känner till både fysiskt och mentalt.

– Jag kunde förstås skriva om exotiska platser, då skulle jag vara tvungen att resa och göra research. Men jag trivs hemma.

Vems pojke?
Peter Sandström växte upp i Nykarleby där hans pappa var trädgårdsmästare: först för seminarieträdgården och sedan för stadsträdgården som den hette efter att seminariet lades ner.

– Jag har märkt att växthus och äppelträd återkommer i mina texter.
När Sandström föddes var hans pappa 40 år. Liksom många av gestalterna i novellerna var fadern präglad av det krig han sändes ut till då han själv fortfarande var ett barn.

– Han talade inte om det, men jag märkte att han led av det.
Generationsklyftan gjorde att det fanns en viss distans mellan far och son, ändå tycker Sandström att deras relation var rätt varm.

Läs hela artikeln i papperstidningen.