I mörkret låter han sig finnas

Det är mörkt. Klockan är tre på eftermiddagen men ändå är det beckmörkt. Solförmörkelsen har redan hållit på i tre timmar och den visar inga tecken på att avta.
Tre timmar tidigare var det karnevalstämning utanför staden. Alla var där. Både de som hörde till innegänget och de som inte gjorde det. Hela stadens befolkning var där tillsammans med stadens ledning och alla prästerna. Tre män skulle avrättas på det mest förnedrande sätt man kände till, genom att bli korsfästa. Två förbrytare och en som var dömd för att han påstod sig vara Guds son.
Men den uppsluppna stämningen avtog i takt med att det blev allt mörkare. Då solen inte längre värmde blev det också kallare och folket svepte sina mantlar tätare omkring sig. Man började skruva på sig oroligt: vad var det egentligen som hände? Det var inte lika roligt längre. De yngsta barnen började gråta och man började sakta söka sig hemåt fast männen på korsen fortfarande var vid liv. Folket lämnade tillställningen innan den nått sin kulmen.
Det var en decimerad skara som fanns kvar när klockan närmade sig tre. Soldaterna fick inte lämna sin post, så de stod kvar. Några av vännerna till Jesus, han som dömts för att han påstod sig vara Guds son, stod också i närheten och såg på. Det var bland andra några kvinnor och en ung man som följt honom från Galiléen.
Då ropar Jesus: Eli, Eli lema sabachtani. Vad säger han, undrar folket, ropar han på Elia? Nu ska vi se om Elia kommer och hjälper honom. Och Jesus ropar en gång till med hög röst: Far, i dina händer lämnar jag min ande. Och när han sagt det slutar han andas.

Då brister förhänget i templet i två delar, uppifrån ändå ner. Det betyder att vägen till Gud öppnar sig. Marken skakar och klipporna rämnar. Gravar öppnar sig och många döda vaknar till liv igen och går in i staden. Det är en underdrift att säga att de som är ögonvittnen till denna mörka stund är rädda.
Men i detta kaos står en man, en romersk officer, som ser det som sker. När han ser allt går det upp för honom att Jesus, mannen vars död han nyss bevittnat, är Guds son. Officerens reaktion är fascinerande: han prisar Gud. Han har nyss medverkat till att Guds son blivit oskyldigt avrättad. Och han prisar Gud. Som om han sa: Jag har nyss dödat din son, Gud, all ära till dig. Det är nog inte den repliken jag skulle använda i den situationen.

Det verkar som om han redan tjuvläst slutet av evangeliet och visste hur det kommer att sluta. Han verkar förstå det som ingen annan förstår i den stunden, Guds räddningsplan. Det förstår inte ens lärjungarna. Åtminstone har officeren en stark tro på att Gud kommer att ställa allt till rätta igen oavsett omständigheterna. Vilket Gud kan.
Jag har svårt att föreställa mig det mörker som härskade över jorden då Jesus dog. Det är bara följa med nyheterna för att vi ska få belägg för att människor försätts i mörker än i dag genom olika katastrofer som drabbar dem på det personliga och det kollektiva planet. Katastrofer som förorsakats av både medmänniskor och naturens krafter. Men skillnaden är ändå den att vi vet hur evangeliet slutar. Vi vet att Jesus uppstod och att han ger oss hopp i vårt mörker. Även om det inte alltid känns så.
Jesus låter sig ofta finnas i våra djupaste mörker och mest hopplösa situationer. Det var ju där den romerska officeren upptäckte honom.

Efter att tsunamin dragit över Indiska oceanen på julannandagen 2004 tog många thailändare som bodde norr om Khao Lak – där de flesta finländarna omkom – sin tillflykt till Gud. Två små nya kyrkor grundades i staden Takuapa och fiskarbyn Nam Kem. Den thailändska pastorn som flyttade till Takuapa för att grunda församlingen där säger att folket upptäckte att Jesus var den som bar när allt annat rämnade.


Följ redaktionens påskvandring i Kyrkpressen 14–15/2012 eller på webben.