Vi kan göra det till en nattvard tillsammans

Jag är väldigt glad över att Jesus instiftade nattvarden. Att det var en måltid som han delade med sina lärjungar den sista kvällen och som blivit en symbol för gemenskap.
När jag pilgrimsvandrade genom Spanien förra sommaren åt jag ett antal kollektiva middagar med alla gäster på härbärgena där jag bodde. På något ställe kände jag ingen av gästerna från förr. Trots att de kom från en annan kultur och kanske hade annan religiös bakgrund än jag kände jag stark gemenskap med dem. Oberoende av vad vi hade bakom oss var vårt ”här och nu” detsamma, det som vi hade gemensamt.

Jesus valde inte ut sina lärjungar med tanke på att de skulle vara så lika som möjligt. Annars hade han väl inte kallat fiskare och tullindrivare och vad allt de sysslade med. Och när han kallade dem med orden ”följ mig” handlade det inte om att lärjungarna skulle gå bakom honom och vara observatörer. Titta på vad han gjorde, alltid på avstånd. Nej, Jesus kallade lärjungarna att leva i gemenskap med honom. Liksom han kallar alla människor.
Det är lättare att umgås och ha en gemenskap om man kan tänka i samma banor. Samtidigt kommer människorna att utvecklas ifall det finns en brokig skara personligheter, vi överlappar varandras brister. I en gemenskap kan man också förändras, liksom lärjungarna förändrades radikalt. De lärde sig genom gemenskapen med Jesus och fortsatte att predika, bota och missionera också efter att Jesus lämnat dem.

Men gemenskapens påverkan på individen är inte alltid positiv. Många mobbningsoffer är offer för negativt gruppbeteende. Grupptrycket, påtryckningar från starka ledare och sökandet efter bekräftelse skapar behovet att hävda sig – vilket man gör på någon annans bekostnad. Det är ett negativt gruppbeteende som så småningom kommer att äta upp individen. Hon sitter kvar i gamla mönster. Det är de mönstren som den dynamiska gemenskapen, med grunden i växelverkan, bryter.

”De troendes gemenskap” är ett ganska luddigt begrepp. Visst, man hör till en grupp som tror på samma Gud. Men att vi skulle känna konkret gemenskap – med tillit, trygghet, närhet och allt annat – med alla kristna är ibland svårt. För det behövs känsla.
Jo, människan är en varelse som inte klarar sig på en filosofisk och teoretisk gemenskap utan behöver en personlig gemenskap med andra människor. Jag har upplevt cellgruppen som en genuin gemenskap där de troendes gemenskap blir något konkret. Jag tror att en fungerande cellgrupp kan svara på det sociala behov som vi har, den kan ge tillhörighet, trygghet och närhet. Den uppmuntrar till tillit och till att växa som människa. I en cellgrupp jag varit med i började vi kvällen med att äta tillsammans. Ibland var bordsbönen så kort som ”tack för maten, Amen” men ändå kände jag att måltiden var en nattvard. Det var enbart på grund av Jesus som vi samlades, och han visade att måltidsgemenskapen är meningsfull.
Vi behöver inte ligga till bords och bryta bröd för att fira nattvard. Om vi så dricker te eller äter bacon kan vi göra det till en nattvard om vi gör det tillsammans.

Följ redaktionens påskvandring i Kyrkpressen 14–15/2012 eller på webben.