Utvald till familj

Nästa gång vi träffade honom berättade han att han haft kontakt med sin mamma. Han hade berättat för henne att han har en familj i Jakobstad nu.
– Mamma var glad över det. Men hon frågade om jag kommer att glömma henne. Jag försäkrade henne att jag inte kommer att göra det, berättade han.
Hans egen familj är utspridd i två länder. Hustrun är i hemlandet med den yngsta sonen som han inte träffat. Mamman är i grannlandet med de två äldsta sönerna. Pappan blev skjuten efter en räcka händelser som förde honom till Jakobstad.
Nu säger han sig vara happy, alltså lycklig. Men ändå inte. Det är ju givet. Även om han ser oss som sin familj så är vi det inte. En normalt funtad familjefar lämnar inte sin familj och flyr till ett främmande land helt oberörd. Vår nya familjemedlem slits mellan hopp och förtvivlan.
Hur gör han för att ordna med sönernas skolgång när han befinner sig tusentals kilometer från dem? Hur förklara för sönerna att han inte är hos dem? Ibland orkar han inte tala färdigt med familjen utan avbryter samtalet.
Jag kan inte säga att jag förstår honom, för det gör jag inte. Jag kan omöjligt föreställa mig vad han gått igenom. Jag kan heller inte säga att det kommer att ordna sig. För det vet jag inget om.
Trots allt så orkar han tänka på oss. Varje vecka sänder han ett sms med budskapet how are you?, how is the family?, greet the family. (Hur mår du, hur mår familjen och hälsa dem.)
Vad kan jag göra annat än att stöda honom och lyssna på honom? Och tacka Gud att jag har min familj inom räckhåll.