Sedan har vi breven som många sänder ut tillsammans med julkorten, brev där man rapporterar om familjehögtider och – igen – barnens framsteg. Jag har själv skrivit sådana brev, ofta med tanken att mor- och farföräldrar ska bli glada och tacksamma över sina barnbarn.
Men vad ska man skriva när livet inte är reklam längre? Vad ska man skriva när det blir skilsmässa och vårdnadstvist eller när Pelle får sin adhd-diagnos och Lisa blir på klassen och mamma blir deprimerad? Vad skriver man då?
Facebook tvingar mig dagligen att ställa de där frågorna. Till och med det lustigaste lilla gnäll om hur vardagen ser ut hemma hos oss blir så lätt en förklädd rapport om lycka eller olycka. När jag själv var singel och kände mig desperat ledsen över det skulle jag ha hatat att läsa äckliga rapporter om hur någon ser snygg ut i sin mans skjorta (jo, det har jag också skrivit). Om jag var barnlös och desperat ledsen över det skulle jag hata att läsa skrytsamt gnäll över hur lite man sover när barnen är nyfödda, får tänder eller har oskyldiga små sjukdomar som går om.
Varje statusuppdatering ställer mig inför frågan: vilken version? Och ändå: jag kan inte svara sanningsenligt varje gång någon frågar ”Hur står det till?”. Alla vill inte veta, och jag vill inte att alla ska veta.
Det klokaste är att säga ”sisådär”, balansera vidare och försöka vara tyst lite oftare. Kanske lyssna i stället.
