Året var nittonhundrafemtiofyra när min pappa och hans tvillingbror föddes. Min farfar byggde sin butik med tillhörande bostad och farmors uppgift var att förse byggkarlarna med två varma måltider per dag, ta hand om två spädbarn och se till de tre äldre barnen, förstås. De gånger jag haft fullt upp med ett barn, mikrad mat och diskmaskin har jag lågmält tänkt på henne.
Hon var förnöjsam, farmor Anna. De sista åren hon levde undrade vi om hon inte tyckte att något behövde göras i hennes femtiotalshem med bubblor under plastmattorna, dragiga fönster och lossnande lister.
– Allt är i toppenskick, sa hon, och virkade vidare på ännu en vit gardinlängd (om det inte råkade vara söndag, för då gick det inte för sig att handarbeta).
För bara några år sedan satt vi i gungstolen och sjöng om det allra bästa humör som skulle tas fram, gömde spelkort i pelargonen och assisterade vid både plättvändning och köttbullsrullning. Nu bar vi ut gungstolen, krukväxterna och gjutjärnspannan.
Minnena är värdefulla i sin enkelhet. Vi överöstes varken med fina presenter, kärleksförklaringar eller mjuka kramar. Ändå var vi värdefulla och visste det.
Nu är butiken och bostaden tömd. Sjuttiotalstapeterna i köket har sällskap bara av spetsgardinerna som täcker de isiga fönstren. Trappräcket som vi rutschade ner för som barn är lika grått som skymningen utanför men farmor, hon är borta nu.
