Kenneth Mynttis nyutkomna debattbok Svenskan på offensiven eller på intensiven damp häromveckan ner i ett finlandssvenskt schakt där misströstan om svenskans framtid börjar sprida sig. Slaskforumens hätska angrepp och ifrågasättanden också på redaktionell plats i finska medier börjar ta skruv. Sociologen Kjell Herberts senaste barometer visar att finlandssvenskarnas tro på svenskan har sjunkit med hela 20 procentenheter på bara fem år.
Mynttis redogörelser över språkpolitiska debatter och förvaltningsbeslut är ett försök att aktivera ibland desillusionerade och fega finlandssvenskar. Men han pekar också på sanningar som vi inte kan något åt ensamma. En av dem handlar om språkmajoritetens roll. Svenskan i Finland har en framtid bara om den är en nationell angelägenhet – inte om den enbart är finlandssvenskarnas sak. Tesen är att en tvåspråkig nation har ansvar för båda sina språkgrupper. Följaktligen är de viktigaste personerna med politiskt ansvar för vårt lands tvåspråkighet republikens president och statsministern.
Det här är en tes som det också är skäl att gripa tag om även inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Också det svenska i kyrkan behöver ett stöd från majoriteten. En tvåspråkig kyrka är mer än bara Borgå stift. Ett uttalat stöd från kyrkans högsta ledning i den här frågan vore välkommet. Just nu behövs det mer än någonsin!
Kort efter att Helsingin Sanomat uttryckt ett välkommet ställningstagande för svenskan i Finland, passade kyrkliga Kotimaa på att leverera en överraskande ledartext. Den förpassade inom en snar framtid vår nationella tvåspråkighet till sophögen, något som enligt ledarskribenten bara vore att bekräfta nuläget i ett land där svenskan i verkligheten är ett språk bara för en liten minoritet.
Samtidigt sopades språkkraven på de kyrkligt anställda ut med konstaterandet att på andra håll i Europa lär sig minoriteten majoritetens språk och inte tvärtom. ”Finlands tvångstvåspråkighet leder till orimligheter i skolvärlden och till överdrivna språkkrav på tjänstemännen (…) Skulle det inte räcka med en präst som talar god svenska per varje församling, eller rentav prosteri?” Det här sägs, trots att det redan nu är fullt möjligt för ett domkapitel att bevilja språklig dispens.
Kyrkolagen säger att medlemmar i kyrkan har rätt till förrättningar som gäller dem själva på sitt modersmål, finska eller svenska, oberoende av församlingens språk. Det heter också att gudstjänster vid behov ska ordnas på såväl den finskspråkiga eller svenskspråkiga minoritetens språk. Det här handlar om att få leva och dö på sitt modersmål.
Men ändå är det kanske inte den aspekten som känns mest smärtsam i Kotimaas utspel. Språkservice går att ordna, men det är fråga om mer än så. Det som skrämmer är just oviljan att bära ansvar för svenskan i kyrkan i Finland annat än av rent pragmatiska skäl – så länge det behövs.
Kotimaas avspisning av svenskan är som att med oseende ögon blicka upp mot snirklig gammalsvensk text på altartavlor och väggar och ignorera att den har någon relevans och plats i Finland, varken i flera hundra år före 1809 eller i ett framåtskridande 2000-tal.
För oss som trodde att vi delade kyrkbänk, på två språk, men i samma tro och verklighet gör det ont, djupt in i själen.
