– Man talar om ett sorgeår, säger Salo. Det kan ligga något i det, men jag vill också ifrågasätta det. Jag känner hela tiden en saknadens smärta som blivit lite annorlunda efter vad tiden går.
Paul Salo säger att sorgen hela tiden är närvarande. Den vill han ha ett större avstånd till.
– Men saknaden vill jag inte förlora. I saknaden söker jag mina guldkorn, mina minnen. Hittar jag några riktigt fina minnen blandas gråten över de glada minnena med gråt av sorg. Det blir en annan sorts gråt än då allt omkring en ser mörkt ut hela tiden. Det är viktigt att inte låta sorgen och saknaden bli så stark att inte glädjen kan omsluta alltihop.
Paul Salo beskriver pennan som sin andra själ. Han skriver varje dag, allt från några stycken till flera sidor. Han har fört dagbok, dokumenterat hela sitt liv och skrivit hundraåttio dikter. Flera av dem har uppkommit under promenaden till Ingrids grav och på gravgården.
– Många gånger var det tungt att skriva. Men jag tog mig samman och skrev ner mina känslor och tankar. Jag är glad att jag gjorde det.
Dagboksanteckningarna under det första året efter Ingrids död har nu kommit ut i bokform. Paul Salo hade inte tänkt publicera Minnen av Kärlek men blev uppmuntrad då han insåg att sorgeprocessen kan vara till hjälp för andra.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 39/2010.
