Den Pulizerbelönade boken Roots, Rötter: En amerikansk familjs släkthistoria kom ut i mitten av 70-talet och översattes så småningom till 37 språk. Hailey var den som gav släktforskningen dess starka metafor. Men det är fler än han som har sökt och söker sina rötter. Få känner våra kyrkböcker så väl som släktforskarna. Antagligen sitter det en eller ett par på något pastorskansli också just nu.
Men några rotlösa sökare behöver det nödvändigtvis inte handla om.
Svensken Lennart Börnfors har i ett trettiotal djupintervjuer försökt ta reda på vad som driver släktforskarna ur sociologiskt perspektiv. De har gett honom svar som handlar om allt från att vara samlare och detektiver till känslan av att känna att man hör samman med det förflutna och att få något att bli komplett.
Släktforskarna sysslar alltså med något djupt exi-stentiellt. De behöver inte söka sina rötter för trygghetens skull, men stunden när de kan koppla samman förfäder och efterkommande får enligt Börnfors lätt ett ”drag av odödlighet”.
Samma drag går igen i en amerikansk undersökning av Elizabeth Yakels (Seeking information, seeking connections, seeking meaning:2004). Hennes djupintervjuer visar att det första sökandet – att hitta specifika förfäder och släktingar – ofta leder till ett fördjupat och oändligt sökande, som också har drag av att hitta en större mening och sammanhang där man själv ingår. Det handlar om att skapa en berättelse, släktens berättelse, som också är ens egen.
Det här märks tydligt bland ättlingarna till dem som i tiderna lämnade Finland för en start i Det nya landet. Amerikasläktingar som tillbringar somrarna med att söka upp och hälsa på finländska släktingar i tredje eller fjärde led sysslar egentligen med att fylla i luckorna i en berättelse som kom bort. De spårar upp bitar till den förståelse som trots allt har inverkat på dem som personer – eftersom den utgjorde bottnen för världsbilden hos deras förfäder, vilka överförde dess anda till sina barn i den nya världen trots att de yttre ramarna var borta.
Det föder behovet av att återse. Ofta vill släktforskarna också dokumentera det de hittat, för att kunna föra vidare kunskapen till kommande generationer.
Det är svårt att uppskatta antalet släktforskare i Finland, men intresset är stort och enligt eldsjälarna själva växande. Genealogiska samfundet har cirka 6 000 betalande medlemmar. Samfundets diskussionsforum har cirka 60 000 unika användare varje månad. Det är skäl att spränga eventuella fördomar om asociala arkivnissar. Forskandet leder tvärtom både till sociala kontakter, resor och ett brett nätverkande över åldersgränserna. Internet har öppnat helt nya möjligheter för utbyte av information.
På finlandssvenskt håll har amatörer och semiprofessionella släktforskare gjort stora insatser. På The Finlander Forum, administrerat av vandabon Hasse Nygård finns i dags dato över 7000 poster enbart på tråden ”genealogi” medan tråden för personefterlysningar har över 9000 poster. Forumet är en länk mellan emigrantättlingar i USA och släkten hemma i Finland. Det är en tjänst som förenar släktdetektiver världen över. I Österbotten har K-G Olins forskande resulterat i flera böcker och ett författarskap på heltid. Långa namnlistor över emigranter är kanske de allra mest tummade passagerna i hans verk.
I vårt samhällstempo har metodiskt och långsamt arbete sällan den uppskattning det förtjänar. Släktforskarna är inte en udda subkultur från dammiga skrymslen. Som en av dem uttrycker det: De sitter med digikamera i ena handen och datorn och iPaden i den andra.
De är värda att uppmärksammas som viktiga bärare av vår historia, över tid och rum.
