”Finland is such a happy country for Internet users” skriver en av dem som hyllar vårt lyckliga land och dess lika lyckliga nätanvändare.
Om resten av världens befolkning fick bestämma följer en rad andra länder efter. I BBC:s gallup i våras svarade fyra av fem tillfrågade att tillgången till Internet är en grundläggande rättighet.
Den nya lagen ger alla rätt till en uppkoppling på minst en megabit per sekund till en fast bostad eller ett kontor. Tanken är att en snabb förbindelse är lika viktig för medborgarna som post eller telefon. Det är ett viktigt beslut för glesbygdsområdena och för att trygga jämlika kommunikationstjänster i hela Finland. Det hjälper också de runt 4 000 invånare som fortfarande saknar möjligheter till bredband. Så snabbt det gick. Minns ni hur det började? På bred front slog Internet igenom först 1996. Idén att kommunicera snabbmeddelanden över nätet med ljud och bild gjorde entré med programmet ICQ så sent som i mitten av 90-talet. En snabb bläddring i KP:s egna tidningslägg visar att ännu år 2000 hade långt ifrån alla annonsörer och organisationer någon www.I en intervju i Sveriges Radio 2009 fick Bengt Olsen, en av dem som jobbade med Internets föregångare i USA år 1969, frågan hur Internets 80-årsdag kommer att se ut. ”Jag tror att alla över fem, sex år gamla, i alla jordens länder, kommer att använda Internet. Vi kommer att springa över generationer av långsam, klassisk utbildning eftersom vi kommer att ha den bästa läraren.”Minns ni våra rädslor och farhågor för tio år sedan? Har de besannats? Hann vi med vårt nya medium?
Ja och nej. Det finns fasansfulla exempel på missbruk av mediet. Barn och Internetanvändning är till exempel en diskussion vi aldrig slipper. Det är samma gränsdragning och ansvar som föräldrar, fostrare och samhälle tillsammans måste möta. Att använda Internet kräver liksom allt annat ett etiskt reflekterande. Ett sådant tar spjärn mot värderingar, som det gäller att göra klart för sig att man har – om man har. Arbetet att föra värderingar man tror på och som gynnar mänskligt liv vidare kallas i sin tur fostran. Den sker i ett nätverk med betydligt äldre kopplingar än Internets.
Barn lär sig inte mobba för att det finns virtuella sociala medier. Vet man att det är fel att mobba på skolgården, vet man också att det är fel att göra det via Facebook. Omvänt: den som vill skada andra, är kapabel att vålla lidande också utan uppkoppling till nätet.
Trots att det förekommer skadliga fenomen har vi lärt oss behärska mediet så till den grad att det nu uppfattas som en medborgerlig rättighet att ha det snabbt tillgängligt. Så blev något nytt och främmande en vardaglig självklarhet. Det visar också på människans förmåga att lära sig, socialiseras in i nya mönster.
Jag stänger fönstret med lagen i FINLEX, statens författningsdata. I elektronisk form ger den webbplatsen mig och fem miljoner andra finländare tillgång till tusentals texter om våra medborgerliga rättigheter och skyldigheter.
Och på Facebook gör min ex-kollega, datakillen Lefteris tummen upp för BBC-klippet om bredbandsnyheten. Han bor på ett område utanför Nicosia där det ännu inte finns möjlighet till bredbandsuppkoppling.
Världen vidgas för våra ögon hela tiden, men den har ingen egen vilja. Världen blir vad vi gör den till, brukas till vad vi väljer att bruka den till på basis av våra etiska riktlinjer för mänsklig samvaro.
Både online och IRL.*
* In Real Life, nätslang för ”på riktigt” i motsats till virtuellt
